När jag var ny i Göteborg i slutet av 1980-talet brukade jag ta femman till Welandergatan och sedan traska den långa backen upp till Skatås. Där joggade jag med viss möda femman och efteråt satte jag mig i bastun och pustade ut.
Jag gillade att springa, men det var bastun som var målet.
Där på de heta träbänkarna pratade gubbarna fotboll.
Det här var förstås på den gamla motionscentralens tid, den som senare brann ner. Under denna avlägsna epok kunde människor konstigt nog hålla på ett fotbollslag utan att hata personer som höll på andra lag. Gliringar och pikar var det gott om, men hat och hån slapp man.
Jag kom från en stad där det bara fanns en storklubb – Elfsborg – och älskade att höra gnabbet mellan öisare, gaisare och blåvita. Här fanns faktiskt något av det där göteborgska tjôtet som annars kan framstå som ett propagandapåhitt av Göteborg & Co.
Det hände att gubbarna kom in på det som brukar kallas för den bästa allsvenska matchen någonsin – 5-5-matchen mellan IFK och Elfsborg 1961 – och då kunde jag rentav bidra lite, för den matchen hade min pappa ofta pratat om.
Hon är rätt ung. Ytterst professionell. Hon säger ingenting men jag fattar ju vad hon tänker.
Förutom om fotboll pratade gubbarna om sina skador.
Ja, jag skriver ”gubbar”, för det var så jag – som själv var dryga tjugo – tänkte på dem. Jag antar att de flesta var någonstans mellan 40 och 50.
Alla hade varit på väg mot sin bästa form någonsin. Nosat på personbästa på milspåret, sett fram mot en fantastisk tid på Varvet.
Men så kom den där jäkla hälsporren. Eller bristningen i låret. Det var så otroligt typiskt.
Just nu, för tillfället, det skulle absolut inte bli långvarigt, måste de ta det lite lugnt. Rehabträning. Urtråkigt. Men grundformen var bra. Personbästat väntade fortfarande om hörnet. Nästa år så …
Jag tänkte alltid: Fattar de inte att de är för gamla?
Anledningen till att de alltid blev skadade just när de närmade sig toppformen var ju att deras kroppar inte pallade belastningen längre. Förstod de verkligen inte det? De borde nöja sig med att promenera.
Jag kom att tänka på detta när jag stod i gymmet häromdagen och gjorde en övning där man har ett elastiskt band om fotlederna och stående på ett ben ska tänja bandet åt olika håll. På så sätt tränar man både balans och styrka.
En typisk rehabövning.
Så här gick det till: Efter alla inställda lopp och allmänna besvikelser de senaste åren blev faktiskt Orust Tvärs av i höstas. 27 kilometers terränglöpning från Morlanda på öns västsida till Svanesund på östsidan. Ett jättefint lopp som jag har sprungit ett par gånger förut.
Jag var väl förberedd och efter halva sträckan var jag definitivt på väg mot något stort. Jag tryckte på lite extra i en backe och … aj, vad var det där som högg till i högerknät?
Sedan dess är det rehab som gäller.
Jag är 57 år. Klart äldre än mina gamla bastugubbar var på åttiotalet. På gymmet snackar ingen fotboll. Ingen pratar över huvud taget. I högtalarna spelas musik som är så slätstruken att det trotsar all beskrivning.
Jag har förstås förklarat för min sjukgymnast vilken himla otur jag hade som blev skadad just när jag var på väg mot stordåd. Men om jag bara får ordning på knät så har jag absolut ett par bra maratontider i mig fortfarande … Nästa år så …
Hon räcker över ett papper med nya övningar. Hon är rätt ung. Ytterst professionell. Hon säger ingenting men jag fattar ju vad hon tänker.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
