Vi var på väg igen. Man kan aldrig se för många fyrar och rakt fram låg ju Lekskär med sin sturska fyr. Fyren är rätt lik Sälö Knapp som låg strax intill innan ubåtskaptenen bärgade den till Hönö Klåva (VG 220925). Lekskär är månadens GP-fyr, en kustbandets Volvo Duett. Flärdfri, pålitlig, tillverkad i stort antal. Det finns hundratals, bara i Bohuslän.
Innan Lekskär fick sitt praktiska AGA-ljus hade fyren en veklampa som eldades med rovolja. Bränslet måste ut och det var systrarna Lydia och Augusta på Vannholmen som stod för servicen. Även som åttioplussare kallades de ”Vannholmstöserna” och de rodde som ingen annan. Kvinnorna dyker alltså oväntat upp i fyrvärlden. Efter berättelsen om fyrgåtan på Musskären fick jag ett mejl från VG-läsaren Eva Isaksson som berättade att hennes mormors morfars mamma Annika Eriksdotter var fyrvaktare på Vinga 1843.
Helt okänt för mig, härligt!
GP:s februarifyr har en kamrat som dominerar Lekskär. Tolvmetersbåken som leder in från Stora Sillesund, ett av kustens verkliga blåshål. Vad är då en båk? ”Ordet användes tidigt”, skriver författaren och kajakpaddlaren Johnny Söderlund i boken Sjömärken, ”i kombination med fyrbåk som begrepp för fyrar, men har i sjöfartssammanhang därefter alltid använts för större sjömärken utan fyrlåga.”
Nu får vi fakta. Synd på en så bra på story.
Det har skrivits sånger om båkarna. I finalen av På Spåret förra veckan dök en upp. Det gällde för Dressinen och Första Klass att pricka in Hugo Alfvén och ”Roslagsvår”. Så här sjöng Tommy Körberg på bästa sändningstid:
Johansson, ser du båkarna?
Johansson, rör på påkarna!
Johansson, hör du stråkarna?
Kort är våren, snart så är den slut!
Båken på Lekskär är ritad av Albert Theodor Gellerstedt på Fyringenjörskontoret.
Chefen på kontoret hette Nils Gustav von Heidenstam. Det var han som signerade Gellerstedts ritning. När Heidenstam var klar med grovjobbet på Pater Noster kopplade han in Gellerstedt för finliret. Kapitäler, knoppar, konsolrosetter och annat. Allt gick i nyrenässansens stil. Snyggt som ögat, tidlöst.
Gellerstedt var rätt man för jobbet, en renässansmänniska som blev utnämnd till professor i arkitektur. Men han var ju inte bara arkitekt. Han var också grafiker, akvarellmålare, poet och blev så klart till sist ledamot av Svenska Akademien. Hans båk blev ett mästerverk. Kustens snyggaste? Den har en svår konkurrent i norra Bohuslän.
Vi låg vid ett tillfälle i Vänd Igen, längst upp i Hamburgsundsrännan. Vi hade fått fin plats, precis bakom toppsegelskonaren ”Tärnan”. Nu satt vi på bänken vid sjöboden. En vacker slända hängde på den solvarma väggen. Det var söndag. Båtar kom och gick.
Plötsligt blev det full aktivitet på ”Tärnan”. Skeppsgiggen kom ner, två man ut i sundet.
Han på aktertoften grävde i sjön, fick upp en stor svart plastsäck som kom in från Väderöhållet.
– Det där var bra gjort, sa en man som slog sig ner på bänken bredvid oss. Här flyter in så mycket skit från Väderöfjord så det anar ni inte!
Han var rätt elegant, mörkblå vindtygsjacka, grå terylenbyxor, vit skjorta, kraftiga glasögon, väderbiten. Det var något speciellt med honom, något som gjorde att jag fortfarande minns vad han sa.
– Vet ni varför stället här heter Vänd Igen, undrade han och tittade lurigt på oss.
Det var ju bonden uppe i backen som alltid vände plogen just här.
– Aha, trodde det var något med båtar. Har du varit ute på Väderöbod? Vi hade tänkt oss segla dit.
– Jodå, men det är inte säkert du kommer till. Mycket svårt, även om man är känd.
Det var förresten Heidenstam som byggde gamle fyren på Väderöbod, den är ju bortsprängd nu. Då han blev klar med fyren kom han in hit till Vänd Igen och hörde folk berätta om Justina på Hornö. Det var så han begrep hur han skulle rita märket på Saltskär som ger enslinjen ut mot fyren på Väderöbod. En kvinna blev det, Saltskärs Käring.
En ”käring” är väl närmast ett annat ord för sjömärke. Men Saltskärs Käring liknar kanske en kvinna och skulle alltså vara inspirerad av historien om Justina.
Vrakplundrerskan som gick omkring med en liten yxa och kapade fingrarna på ilandflutna sjömän för att komma år guldringarna.
Den korpsvarta båken på Saltskär sattes upp 1882. Platsen är utsatt. Käringen rostade. I början av 1980-talet tänkte Sjöfartsverket helt enkelt gjuta in hela härligheten i betong.
Då satte ortsbor klackarna i backen. Bildade föreningen Saltskärs Kärings Vänner. Man tog hand om den gamla båken. Tillverkade en ny med fem lager epoxi som står i hundra år.
Saltskärs Käring, ritad av Gustaf von Heidenstam. Inspirerad av rysliga Justina. Så lät det den gången uppe i Hamburgsund. Så ser det ut på hemsidorna idag. Men stämmer det?
Den barske ämbetsmannen, överstelöjtnanten, ingenjören von Heidenstam som gick igång på en lokal skröna? Tveksamt. Här måste man gå till källorna.
Jag drar iväg ett mejl till Sjöfartsverket i Norrköping. Får svar nästan direkt av fyringenjör Tobias Johansson och en bild från arkiven. Originalritningen till Saltskärs Käring. Ritningen är guld värd. Det är kontorschefen som godkänt ritning ”No 2412, Stockholm i mars 1882”. Men det är verkligen inte Heidenstam som designat den särpräglade båken. På ritningen står det ”Ritad af Emil Karlson”. Fyringenjör Karlson alltså. Vem var det? Rätt okänd fyrfigur, skymd av sin berömde boss.
De ilandflutna sjömännen, yxan, guldringarna. Allt som den berömde fyrbyggaren fick höra på platsen med det märkliga namnet ”Vänd Igen” som skapade kustens kanske mest ikoniska sjömärke.
Synd förstås att det inte var Heidenstam som ritade Saltskärs Käring.
Det var ju en så bra story.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
