Fyrarnas eviga långdans längs västkusten del 2: ”Såna som ni duger bara till att äta fiskpinnar!”
Det var hett. Ute i hamnen brusade båtlivet. En stor katamaran med engelsk flagg på väg in, tätt följd av en snabb motorbåt. Folk rörde sig försiktigt i värmen på kajen, en Airedaleterrier vägrade lämna den långa skuggan från byggnaden till vänster.
Vi satt alltså på en av hamnkrogarna på Hönö Klåva och förde en lågintensiv kamp med en pankofriterad torsk, monterad på danskt rågbröd. Fisken var inget fel på men rågbrödet var omöjligt. Det var fenomenalt segt, ingen kniv var tillräckligt vass. Ett kort ögonblick tänkte jag skicka tillbaka rätten.
Vi förstod direkt att vi måste lämna lokalen, snabbt.
Då dök ett obekvämt restaurangminne upp direkt.
Det var en hel del år sedan. Vi hade lagt till i Fjällbacka, rätt möra efter en blåsig segling med tung, gaffelriggad kosterbåt från Ekenäs på Sydkoster. Vi behövde fast mark under fötterna. Vi behövde stadig middag, lite lyx. Vi tog oss uppför den långa backen, hittade en öppen skärgårdskrog. Lokalen var tom, vi var enda gästerna. En Ringo Starr look-alike kypare kom emot oss med en märkligt knyckig gångart.
Vi tog en helstekt spätta med pepparrot.
Rätten kom, otroligt snabbt. Fisken var nästan helt rå. Vi frågade Ringo om han kunde be kocken steka på den lite? Det tog några minuter sen var spättan ute igen. Den var fortfarande nästan lika rå. Ringo såg nervös ut när han bar ut våra tallrikar en andra gång. Spättan kom strax tillbaks, i samma tillstånd som förut.
– Vill ni ha kaffe medan ni väntar, mumlade han när han gick iväg en tredje gång, tror inte kocken gillar att ni klagar på maten.
Det bullrade till i köket. Sen visade sig kocken i randigt förkläde och kockmössa. Vi förstod direkt att vi måste lämna lokalen, snabbt. Kocken kom efter. Han var rasande. Han hade träskor. I dörren stannade han. Tog av sig ena skon, kastade den efter oss och vrålade så det hördes över halva Fjällbacka:
– Såna som ni duger bara till att äta fiskpinnar!
Jag lämnade alltså rågbrödet därhän på Hönö Klåva. Beundrade hamnfyren istället, GP:s månadsfyr i augusti. Den är exakt placerad som fyren i ett avsnitt av den engelska deckaren ”Ett fall för Vera”, själva upplösningen. Passar så fint där på pirnocken, man skulle kunna ta gift på att den kommit på plats samtidigt som piren byggdes.
Men så träffade jag ju ubåtskaptenen på det fantastiska Fiskemuseet som berättade hur det gick till när fyren kom till Hönö; ännu en svängom i fyrarnas eviga långdans på västkusten.
Tidigare stod Hönöfyren på grundet Sälö Knapp, då utrustad med en klassisk Göteborgsvits på en stor skylt, ”Lyser på grund av GP” stod det. Göteborgs Posten skötte fyren Sälö Knapp ett bra tag och integrerade den i tidningen som symbol för bedömning av olika saker.
Så småningom skulle fyren skrotas. Föreningen Kusttraditioner med museum på Hönö Klåva ville gärna ta hand om fyren. Lars Nordenberg är ordförande i föreningen. Han var tidigare kapten på ubåten ”Springaren”, van att peka med hela handen.
– Jag fick höra på omvägar att fyren skulle skrotas och tog kontakt med Sjöfartsverket men där var man rätt avvisande. Du anar inte hur många som vill ha fyren i sin trädgård, sa mannen på verket. Jag hittade numret till skepparen ”Fyrbjörn”, ringde och lovade honom livstids gratis medlemskap i vår förening om vi fick fyren. Då körde han hit den med ”Fyrbjörn” direkt! Vi kommer att ta väl hand om fyren, måla, ha tillsyn. Den kommer att få ett gott liv här på Hönö Klåva.
Andra flyttade fyrar i fyrarnas eviga långdans på västkusten
Bläckhall
Det var ett hårt arbete för fyrvaktarna Nikolina och Annie Fjellsson från Lilla Kornö att klättra upp på Bläckhall och mata den gamla fyren på bergstoppen med rovolja. Sen flyttades fyren närmare vattnet, blev modern med AGA-ljus och till sist förstås en ny i plast. Den gamla kuren gjorde en kort sväng över leden till Stora Kornö. Där står den nu, ytterst på pirarmen och välkomnar oss till en av Bohusläns bästa platser.
– Det var Sjöfartsverkets arbetshäst ”Scandica” som lyfte fyren på plats sen den tjänat ut berättade Lars Axelsson på Stora Kornö när vi lagt till i hamnen. Så småningom kom fyren in på sjökortet när Sjöfartsverkets gubbar mätt in den. Jag jobbade som fartygsinspektör på Brofjorden vid den här tiden, var uppe på bryggan på en rysk tanker. Där låg ett stort sjökort med vår fyr inlagd med kyrilliska bokstäver och det långt innan den ens fanns på svenska sjökort!
När vi precis hört allt om Bläckhalls gamla fyr gled en blå Nimbus in till bryggan. En fem, sex ungdomar studsade upp på kajen. Jag vände mig om, sträckte upp ankarlinan. När jag tittade upp igen såg jag hur de klättrade uppför det branta berget utanför hamnen. Där försvann de bakom krönet.
Sen kom en av dem springande, hoppade rakt ut i en perfekt båge från berget ner mot det blåsvarta vattnet. Hur högt är berget? Femton, kanske tjugo meter. Det var som en film.
Svensholmen
Alldeles utanför Lilla Kornö placerades 1915 en ledfyr på Svensholmen, en bit söder om infarten till Brofjorden. Man tog sikte på fyren när man kom nerifrån Lysekil och skulle upp mot Kungshamn och Smögen.
– Fast Svensholmen säger ju ingen av oss på Lilla Kornö betonar Helge och Laila Gustavsson som bor på ön nästan året om. Fölet säger vi alla om den platsen och den gamla fyren byttes ut för en femton, sexton år sen. Så kom där en helikopter och flög bort Fölet till gamla fiskehamnen på Bohus-Malmön. Där står den idag och Snurran heter den och de har en fin förening där som sköter om fyren. Bra att den kom dit och inte till tippen. Vi tycker allt gamla Fölet var en väldigt snygg fyr.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
