Ni känner till den grekiske titanen Atlas, han som tvingades att bära himlen på sina axlar. Och som gett oss benämningen atlet: kraftkarl, muskelknutte.
Under OS i Paris hörde vi samtliga tävlande kallas ”atleter”, på svengelskt vis.
Ingen ska få mig att tro att en spetig maratonlöpare eller en spenslig gevärsskytt är ”atleter”. Idrottare är de allihopa men det är bara tyngdlyftare, kulstötare och några till som är atleter.
Själv har jag kommit längre än någonsin ifrån det atletiska stilidealet under denna soffsittarsommar. Tio veckor med Franska öppna, Wimbledon, fotbolls-EM och olympiska spel.
Men det är mycket man snappar upp om idrottsvärlden framför tv:n. Till exempel att simmare sväljer rätt mycket vatten under ett lopp. Utom Sarah Sjöström för hon håller andan. De som simmade i Seine däremot …
Mera avslöjanden om simmare: läste en initierad sportartikel i Wall Street Journal, av alla tidningar. Den hade rubriken ”Alla kissar i poolen”.
Det tar tjugo minuter att få på de kroppstajta simdräkterna. Och de klämmer åt. Därför lättas det på trycket i bassängen.
Alla gör det, enligt tidningen. I Paris tävlades det under nio dagar. Mycket klor lär ha gått åt.
Detta intressanta spörsmål har jag aldrig hört en sportjournalist ta upp med Sarah Sjöström.
Det är fler idrottare som är utsatta för nödighetsproblemet. Man har ju sett cyklister göra både det ena och det andra från sadelposition.
Däremot är det en myt att tyngdlyftare alltid pruttar när de lyfter.
Hästar var inte Sveriges grej under OS i Paris. Hopplandslaget gjorde fiasko. Och när det gällde hästarna som inte äter havre och bara har två ben hade Sverige inte ens någon deltagare.
Bygelhäst är också en oerhört krävande gren. Trots det har man ännu inte sett en gymnast som vägrat.
Stavhopp var däremot vår grej. Där var det bäddat för fallseger. Mondo slog världsrekord.
Tänk er att komma nerdimpande från över sex meters höjd, efter att ha hängt upp och ner i ett ögonblick. Det är som att hoppa från andra våningen.
Mycket fuffens i den här sporten sker under ytan.
Glasfiberstaven fanns redan i Melbourne 1956 men ingen vågade använda katapulteffekten eftersom man landade i en sågspånshög. Det var först när man lade ut skumgummi i början på 60-talet som det nya hoppsättet utvecklades.
Det tar två dagar för två man att sätta upp en stavhoppsställning. För en släggbur krävs minst tio man och för en tävling går det åt femton funktionärer.
Desto enklare då med startblock. Intresseklubben antecknar i blocket: Första gången en sprinter använde sig av så kallad ”liggande start” var i en tävling i Cedarhurst på Long Island den 12 maj 1888. Han hette Charles H Sherrill och hade grävt gropar för skorna. Startblocken uppfanns 1925. De blev tillåtna internationellt hösten 1936.
På längre springsträckor använder man en varvklocka som klämtar för sista varvet.
Vid de olympiska spelen i Montreal 1976 användes en moraklocka. Ni tror mig inte? Det är faktiskt sant. Den tolv kilo tunga klockan var nämligen tillverkad av Morells metallgjuteri i Mora.
Klockan ska ringa för varje löpare. Under de 28 varven i 10 000-metersloppet kan fältet bli ganska utspritt. Det gäller då för funktionärerna att hålla reda på när sista varvet börjar för var och en. Det är inte säkert att löparna själva är klara över det.
I Paris fanns ännu en klocka som guldmedaljören ringde i. De olympiska klockspelen.
Somliga idrottsgrenar dras med ett löjets skimmer. Gång naturligtvis. Det ser onekligen ganska knasig ut. Alla verkar småspringa men bara några blir diskade. Här om någonstans borde VAR införas.
Vem minns inte Livio Berutti som vann guld på 200 meter i Rom-OS 1960? Han sprang i solglasögon! Hur fåfäng får man vara, undrades det.
På den tiden skulle det vara otänkbart för en damidrottare att tävla sminkad. Idag finns ingen hejd på utseendeutensilier. OS är en enda lång freakshow.
Ta bara konstsim. I den här sportgrenen tar hårstyling och sminkkonst en stor del av träningstiden.
Och när varje hårstrå är på plats, sminket perfekt avvägt vad händer då? Jo, då tvingas de sätta dit en fånig näsklämma!
Samma fånighetsproblem har vattenpolospelarna. Mycket fuffens i den här sporten sker under ytan. Varje spelare skall ha dubbla par badbyxor. De yttre paren är gjorda av ett gummimaterial. För sämre grepp.
Spelarna är vältränade och muskulösa och kan se riktigt grymma ut före match. Ända tills… de sätter på sig badmössan. Den knyts dessutom med ett band under hakan, vilket inte gör den mindre löjeväckande.
Nog pratat om idrott. Jag måste sätta på tv:n. US Open är ju i full gång.
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
