Vi styr ut i älven för att försöka leta upp ett av de varv där man en gång byggde gamla fina segelskepp. Därför är Åke Karlsson med oss i båten denna dag. Han vet allt om varven utmed älven.
Först stannar vi till nära Järntorget. Här, säger Åke Karlsson, vägde man det stångjärn som kom från bruken i Värmland. Det fanns en särskild bassäng där skutorna som fraktade järnet kunde lägga till. Den är ju igenfylld nu men där stod vågen, säger han, och pekar mot de nya kåkar som nu fyller synfältet till brädden.
På andra sidan, vid Lindholmen, brann Strömmans och Larssons stora träförråd upp. Det skedde 1926 och den brasan kunde man se ända från Skagen.
Den västra delen av Stigbergskajen rasade 1916, får vi veta när vi når Amerikaskjulet. Då var kajen precis nybyggd. Den ser förresten inte ut att vara i bästa skick nu heller.
Så passerar vi den gamla pumpstationen, ett vackert tegelhus vid leden. I början användes ångpumpar. Här släpptes orenat avloppsvatten direkt ut i älven tidigare.
Nu går det till Ryaverken. Det vimlar av rör och ledningar i älven.
Så är vi i höjd med Karl Johans Kyrka. Bortom templet låg en gammal såg som i början var vinddriven, Wädersågen. Sedan gick man över till ånga. Sågen sysselsatte under sin storhetstid omkring 250 personer men brann ner 1911.
Såggatan har uppkallats efter den gamla vindsågen, förklarar Åke Karlsson.
Så passerar vi den gamla pumpstationen, ett vackert tegelhus vid leden. I början användes ångpumpar. Här släpptes orenat avloppsvatten direkt ut i älven tidigare.
Han tillhör den avundsvärda skara som inte bara kan lasta in hur mycket hårda fakta som helst i sitt inre arkiv utan också förmår plocka fram allt i den vägen vid behov och sådant skrämmer oss lite. Han är minnesatlet.
Det betyder att vi reser kors och tvärs i tiden när vi rör oss på älven men också i geografin. En hjulångare gick på grund vid Marieholm och där låg den i flera dagar, kan han säga, när vi pratar om båttrafiken i hamnen. Man fick muddra loss båten.
Två Stenabåtar ligger vid kaj. Vi går in bakom de stora plåtbjässarna. Där inne fanns en bassäng och i den förvarade man master så att de inte skulle torka. Och nu är vi inne på det område där Kustens Varv var beläget, vår resas mål.
Varvets norra pir låg i närheten av den remsa som nu är parkeringsplats för resenärer till Tyskland. När vi passerar den kulverterade Svanebäckens utflöde simmar som på beställning tre svanar ut på redden.
Vid lågvatten lär man kunna se spår av stapelbäddar här. Men det handlar nog om det mer sentida Klippans Varv.
Så här långt har vi inte upptäckt skymten av Kusten Varv, ja möjligen en stenmur i strandkanten vid den del av varvet som vette mot Klippan.
Då plockar Åke Karlsson fram kartor, framför allt den klassiska över Göteborg från 1888. Kartan är vacker som ett konstverk. Själva har vi svårt för kurvor och formationer på ritningar, men den lätt buktande strandlinje där varvet låg tycker vi oss se både på kartan och i landskapet mellan Färjorna och Klippan.
På kartan avgränsas varvet av Kustgatan i norr och Frigången i söder. Kustgatan har stympats i den del som vetter mot det gamla varvsområdet. Frigången är nu helt borta.
Man kan förstås leta fram bilder. I Eddie Flygares bok "Göteborg 1875-1950 Hamnen" finns ett foto från 20-talet. Där skymtar bryggor, en rad stora förrådshus, skorstenar och magasin men just inga skepp.
I Per Rhedins "Gamla go´a Göteborg" hittar vi ett foto från 1890, då varvet fortfarande var en levande arbetsplats. Där har fotografen samlat ett trettiotal karlar framför kameran och några barn. Fem män i kostym står längst fram. I bakgrunden skymtar två kölhalade skepp.
Allt här är dock förändrat och omgjort. Både gamla landmärken och sjömärken är borta.
Då tar vi skriftliga källor till hjälp. Den välkände Carl Fredberg berättar förälskat om Kusten Varv i "Det gamla Göteborg" (från 1923):
"Några fartyg byggas inte längre där, men varvet kvarligger i sitt forna skick med hamnbassänger, stapelbäddar och byggnader och bär vittnesbörd om en sekellång ärofull verksamhet till sjöfartens fromma." En av brobänkarna /en sorts träpirar/ "är byggd på spanten av en sänkt ostindiefarare".
Fredberg tycker att varvet är sig likt även om inga fartyg längre byggs. Kölhalning av träskutor förekommer då och då och reparationen av "fiskebåtar, jakter, hemförare och pråmar" är fortfarande livlig. Och ute på "brygghuvudet sitta samma typer som förr, uttjänta sjöman, giktbruna plankbärare och gamla timmermän... ".
Där jobbade också "repslagare, blockmakare, smeder, klampare, sågare, stuvare o. d.", skriver redaren John E. Olson 1932 i sin minnesskrift "Varvet Kusten". Olson berättar bland annat om "stockhamnen", om en ofullbordad torrdocka, om reparationer av havererade skepp och om vilka verktyg som behövs vid en kölhalning.
När "Vega gjort Nordostpassagen, reparerades fartyget vid Varvet Kustens andra brobänk och utbytte sin maskätna bokköl mot en ny", meddelar han med stolthet.
Dammen eller varvsbassängen var under sin glanstid fylld av allehanda segelfartyg som där "väntade på att kölhalas eller repareras", skriver Leo Bonsdorff 1931 i sin Göteborgs hamn genom tiderna. En kanal förband dammen med älven.
Från varvet hördes dämpade slag från drevklubborna och timmermännens yxhugg i grova plankor och det luktade "tjära och kokhett beck", minns Bonsdorff.
Varvet var en "liten värld för sig" innanför "det avplankade området". Som mest arbetade där på 1870-talet 250 man. Kustens Varv avvecklades 1895 och inköptes av staden för 350 000 kronor.
I arkiven finns förstås protokoll, räkenskaper och verksamheten i siffror, men det är lite för hårdsmälta varor för vår smak.
Återstår den sköna litteraturen. Hela idén att söka efter varvet kommer nämligen från ”Pestön”, en historisk deckare av Marie Hermanson. Ett av bokens kapitel utspelas inne på Kustens Varv som då, 1925, sedan länge låg i själatåget. Där hamnar kommissarie Gunnarsson när han jagar bovar.
Varvet hade blivit "något av en skeppskyrkogård för järnfartyg. De jättelika skroven låg där och rostade sönder bit för bit, slaktade och plundrade på allt som fortfarande kunde användas... Månskenet blänkte i hamnbassängerna mellan de pålade rucklen. Det luktade tjära, rost och saltvatten. I västra delen av området tornade de slaktade fartygsskroven upp sig i mörkret, likt skeletten av jättelika strandade sjöodjur."
Sedan kommer skurkarna som smugglar sprit och Gunnarsson får annat att tänka på.
Fotnot: I Taubehuset finns ett litet varvsmuseum med en rad grandiosa bilder och annat från varvstiden.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
