Jag kan inte ha sovit länge när jag vaknar mitt i natten. Ett blått, blinkande ljus har väckt mig. När jag kliver ut på balkongen på fjärde våningen och kikar ner ser jag två stora brandbilar, den ena en stegbil. Jag sniffar i nattluften. Ingen röklukt och ingenstans syns några lågor. Sakta och utan ett ljud uppenbarar sig en gestalt intill mig. Hej, brinner det? frågar jag, som om detta vore en vardaglig händelse. Vi tror inte det, säger brandmannen, men någon ringde och tyckte det luktade rök. Sedan fortsätter han ljudlöst sin färd upp till nästa våning. På vägen ner lyser han med ficklampa in genom fönstren. Väl nere vecklas hela mojängen ihop på ett behändigt sätt. Sedan ger sig bilarna av och jag står kvar i min morgonrock med ett lätt adrenalinpåslag. Rök utan eld, tänker jag, där ser man.
Nästa morgon vaknar jag och undrar om jag drömt, men det har jag inte förstår jag när jag möter en granne i hissen. Jag är nöjd med att möjligheten finns att bli räddad av en brandman från balkongen om det skulle behövas.
Någon dag senare, i semesterns sista flämtande andetag, blir jag upphämtad av min son. Det är flyttdags. Sonen har bokat släp på en mack. När vi kommer fram befinner vi oss på en tom grusplan, macken är jämnad med marken. Det var visst ett tag sedan den låg där. Det googlas och vi kör iväg. Vet du var den ligger nu då? frågar jag. Lita på mig! svarar sonen. Jag skrattar inombords, men så klart hittar han. När det gäller den saken har jag kunnat förlita mig på honom sedan han var sex. Jag minns en Greklandssemester då han, som en målmedveten jakthund i spåret, hittade tillbaka till hotellet genom vindlande mörka gränder. Jag hade helt tappat kollen på var vi befann oss. Vi hade varit på jakt efter den där souveniren han skulle få välja ut att ta med hem och han var i valet och kvalet mellan en stor vit snäcka och en badhandduk med färgglatt motiv.
När jag kliver ut på balkongen på fjärde våningen och kikar ner ser jag två stora brandbilar, den ena en stegbil.
Exmaken ansluter, det är han som är i besittning av dragkrok. Han är också, måste erkännas, betydligt starkare än jag, så min uppgift blir att vakta släpet och spana efter potentiella tjyvar och parkeringsvakter. Jag blir också den som kräver fikapaus. Fika inhandlas i en mycket prydlig rumänsk närbutik. Tyngdpunken ligger på köttprodukter, så det blir ostringar med pizzasmak. Här måste jag bjuda på det som autocorrect erbjuder som alternativ till ostringar: Ormsträngar. Mycket kreativt tycker jag först, men när jag googlar visar det sig att ormsträng finns. Det är en ormskinnsmönstrad stringkalsong med ett särskilt utrymme för det manliga könsorganet med ögon och tvådelad tunga längst ut! Jag slås av hur mycket det finns som jag inte känner till!
På väg till ett förråd i Kungälv vid halvfemtiden insisterar jag på lunch. Denna intas på hamburgerrestaurang med motorhuven på exmakens bil som bord och i sällskap av intresserade kajor och getingar.
Förrådet är ett sådant där de brukar förvara lik i brittiska kriminalserier. Allt styrs digitalt och förvaringsutrymmena ligger längs oändliga gångar. Jag önskar att jag, likt brandmannen, kunnat lysa in i dem och få en inblick i vad människor väljer att förvara på avstånd från hemmet, men de täcks av vitmålad metall. Efter att ha följt minst fem skyltar märkta med WC hittar jag fram till toaletten. När jag sitter där tänker jag, att om dörren går i baklås kommer ingen att hitta mig. Inte förrän Catherine från Happy Valley kommer hit om tre år. Sedan minns jag att jag har en mobil och att min son och exman knappast skulle överge mig här. När jag hittat ut är jag på alla vis lättad. Högen av saker som ska bäras har minskat väsentligt. Dessutom har det regnat och luften känns lätt att andas.
När vi närmar oss målet möts vi av en fenomenal regnbåge över staden. Det känns om en belöning för väl utfört arbete. Jag återupptar min vakttjänstgöring vid släpkärran. Vänliga grannar har överseende med att vi lägger beslag på hissen. Precis före utsatt tid lämnar vi släpet och sonen och jag åker hem till mig för att äta och sova. Vi bestämmer oss för att det är dumt att ändra ett framgångskoncept och avslutar dagen med chips, lösgodis och lite avslagen cava från dagen innan.
Nästa dag, när vi packar upp flyttlådorna, hittar jag den: Den grekiska snäckan är fortfarande lika vacker.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
