En av samhällets mest okränkbara principer är ”min kropp, mitt val.”
Såvida det inte handlar om män som går omkring med shorts i stan förstås, för då får fan, hans moster och Ida Söderberg på Aftonbladet lägga sig i. Det är med andra ord återigen den tid på året när debattens vågor går höga om det är lämpligt för en karl att visa knäna offentligt. Och med ”debattens vågor höga” menar jag att någon skriver en krönika och uttrycker en åsikt i stil med ”det är bara barn och folk som är lite eljest som bär shorts i stan” varpå någon svarar ”det är ens förbannade plikt att gå med shorts i stan” och sen idisslas det hela i sociala medier tills alla går vidare till nästa ämne. Förmodligen Taylor Swift eller Gift vid första ögonkastet.
Min personliga åsikt är ganska rimlig. Shorts är väl skönt när det är varmt, eller?
Problemet är att rimlighet är kanske den absolut sämsta grogrunden för en underhållande och framför allt klickbar text. Man vill bli älskad, i brist därpå delad i vredesmod på Facebook. Sålunda kalibrerar jag om min åsikt till följande: Du får bära shorts i stan om det överensstämmer med din ideologi. Där fick jag banne mig till en vinkel vass som ett samurajsvärd. En take lika hot som ett bussäte i juli.
Med andra ord kan numera varken vilda hästar, Edward Blom eller Iron Maidens maskot ”Eddie” hindra mig från att bära shorts i stan.
Låt mig förklara. En gång i tiden var jag ortodox hårdrockare med allt vad det innebar av långt hår, ryggmärken och tröjor som det stod ”Scorpions” på. Jag och mina kompisar var så insnöade (eller ”true” som det heter på hårdrocksspråk) att vi ansåg att all musik som inte var tydligt hårdrockskodad var dess totala motsats, nämligen synt. Det betydde att vi ansåg Rolling Stones, Bruce Springsteen och Cornelis Vreeswijk vara synt, eftersom de inte var hårdrock. När jag hade dessa böjelser skulle jag hellre blivit hittad död i ett dike än bärande shorts offentligt. Hur kvittade om det var trettio grader varmt. Man hade svarta jeans. Punkt. På andra sidan detta ologiska mynt var det strängt förbjudet att bära mössa på vintern.
Det här med ”livsstil” är sannerligen inget för mesar.
Men nu är jag inte hårdrockare längre. Helst ska det vara tyst. Trädtoppars sus är min melodi. Om jag lyssnar på något alls blir det helst ”Lundströms bokradio” i P1. Möjligtvis poddar om döda serietecknare. Med andra ord kan numera varken vilda hästar, Edward Blom eller Iron Maidens maskot ”Eddie” hindra mig från att bära shorts i stan.
Märk väl att jag håller med om att det ser fördjävligt ut. Det spelar ingen roll för när en man kommit upp i en viss ålder övertrumfar bekvämlighet allt.
Men, och det här är ett stort men, om du bekänner dig till en ideologi där shortsbärande inte är accepterat måste du följa dessa regler till punkt och pricka.
Med andra ord får till exempel en monsterdiggande, djävulsdyrkande black metal-snubbe med de uppochnervända korsen rasslande runt halsen likt koklockor inte bära shorts! Vad skulle Satan säga om han såg dig?
Helst ska du inte äta mjukglass heller.
Man bekänner sig till en ideologi och anammar alla dess livsstilsmarkörer på gott och ont. Pallar man inte av en så futtig anledning som att solen lyser är det bara att avsäga sig hela alltet. Släng den där tröjan det står ”Slayer” på och byt ut den till en med texten ”Jobbe? Naj, semesta!” i stället. Du kanske kan välja någon livsstil där man är TVUNGEN att bära shorts? Brevbärare? Statist i ”Sound of music”? Alexander Bard?
Om ni tycker att jag gaggat lite väl mycket om hårdrockare i den här texten beror på det på att det är en sak jag vet något om.
Det är hög tid att komma fram till någon slags konsensus. Här är den: Det är för varmt!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
