Det är höst, tiden för omstarter och vuxna beslut. Man borde förstås kamma sig, börja träna mer regelbundet och få kontroll över sin privatekonomi. Eventuella inköp bör vara rejält övertänkta och nödvändiga. Det kan handla om gedigna höstkläder till barnen, ett par varma handskar eller, i värsta fall, nya vinterdäck till bilen. Men det blir ju inte alltid som man kanske tänkt sig.
En dag i början av oktober befinner jag och familjen oss i världens ände. Jag har helt negligerat tanken om lördagsträning och i stället gått med på ett stillsamt familjeäventyr.
Trosa kommuns slogan är sådär-rolig och lätt obegriplig, men hur som helst är det där vi är, egentligen helt utan ärende. Eller ja, mamman har en diffus känsla av att hon vill känna hur det blåser i håret när hon promenerar i hamnen, men annars är att göra-listan blank.
Vi börjar med att spatsera längs ån. Jag minns att jag en gång sett Björn Skifs stå och dricka vin på en av de mer väl tilltagna verandorna vi passerar. Lille J balanserar på kajkanten samtidigt som Lillebror är inne i en evighetslång monolog om olika länders nationalrätter.
Väl nere i hamnen blir barnen glatt överraskade. Utanför en halvbra fiskrestaurang står en dubbeldäckarbuss målad i IK Sirius färger parkerad. Efter att jag tvångskommenderat både Lille J och Lillebror att ta del av allsvensk fotboll har de båda växt ut till experter av rang. De tittar storögt på när spelarna sävligt släntrar ut från restaurangen och in i bussen. Naturligtvis känner de till fler spelare vid namn än vad jag gör.
– Synd att jag inte har med mig min telefon så jag kan ta kort på dem, muttrar Lille J.
Vi enas om att mentala minnesbilder i alla fall är bättre än faktiska fotografier.
När jag betalar i kassan köper jag också två dosor snus. Det är alldeles för ovanligt med bokhandlare som även saluför snus.
Sedan ska det fikas. Det är i trakterna av kanelbullens dag och jag känner mig nödgad att punga ut med 29 kronor för en riktig praktbulle. Lille J följer mitt exempel medan Lillebror, anarkistiskt lagd som han är, slår till på en bit tosca-tårta. Mamman, som överlag har lite mer sans och balans än övriga familjemedlemmar, äter en smörgås.
I hamnen blåser det ordentligt och jag blir tvingad att hålla ett fast grepp om gubbkepsen för att inte bli av med den. Vi tittar på segelbåtar som mastas av och mamman förslår att vi ska köpa båt. Jag hummar och tänker på skrapande, målande, sjökort och stormar. Sedan vill barnen shoppa.
– Vi har med oss 50 kronor var och vill köpa fotbollskort, uppger Lillebror med myndig stämma.
Så blir det förstås. Vi hamnar hos bokhandlaren som säljer lite av varje. Barnen hittar sina kort, själv går jag vilse bland pocketromanerna och slår till på tre stycken för 200 kronor, trots att jag lovat mig själv att hålla igen på just böckerna. Bokhyllorna räcker inte längre till och någon särskild tid till att läsa brukar inte uppenbara sig allt för ofta. När jag betalar i kassan köper jag också två dosor snus. Det är alldeles för ovanligt med bokhandlare som även saluför snus.
Sedan händer inte så mycket mer. Vi åker hemåt. På vägen passerar vi en stor mataffär och inhandlar ingredienser till en utmärkt lasagne. En god flaska rödvin blir det också.
I bilen längs de sörmländska landsvägarna ser jag hur träden börjat skifta färg, hur bönderna förberett för vintern och hur grillar, utemöbler och partytält blir alltmer sällsynt. Vi kör om ett flertal spandexklädda cyklister som ägnar de sista timmarna av dagsljus till välgörande träning.
Jag ska naturligtvis också bli en bättre människa, men det får nog vänta ett tag. För det är höst, tiden på året att gräva ner sig under en filt med en halvkass roman, att dricka gott rödvin och att skjuta upp saker och ting till våren.
