– Man ångrar aldrig ett bad, ropar min fru glatt och slänger sig i vattnet.
Havet är varmt för att vara en dryg vecka in i september. Vi mjölkar de allra sista dropparna ur sommarspenen och sörplar girigt; SMHI lovar höstväder i veckan som kommer, med regn och temperaturfall med en lutning som skulle få Bragebacken att likna en Konsumramp.
Hon har rätt, tänker jag och kliver, betydligt mer försiktigt och långsamt, ner i vikens vatten. Saltet sveper bort svett och sviterna efter en annan typ av blöta från ett bröllop, föregående kväll.
Jag är ingen badkruka men jag är försiktig i vatten, vill ha kontroll och veta att jag alltid kan andas. Lite för många brötiga-kompisen-skojar-och-trycker-ner huvudet-under vattnet-upplevelser som liten/ung gör att jag har svårt för stora, gapiga badplatser. Badar gärna ensam, eller åtminstone en bit från plask, hopp och stoj.
En sak som intresserat mig är teorin som gör gällande att vi människor härstammar från apor som valde att leva i, eller i alla fall till stor del i, vattnet. ”The aquatic ape” kallas den teorin, som i grova drag bygger på olika fysiska egenheter vi människor är ensamma om att besitta bland primaterna. Egenheter vi däremot delar med marina däggdjur som sjökor och valar samt däggdjur, som elefanten, som härstammar från marina däggdjur.
Undrar om vattenapor ibland också hade PTSD från brötiga badkompisar? Dessa torrbollar måste i så fall vara orsaken till att vi inte längre lever i vattnet. De fick nog, helt enkelt:
– Hör ni, jag går upp nu.
– Men Oogh, ska du inte hänga här i vattenbrynet med oss?
– Nej tack, jag sätter mig där bort en stund, med mastodonterna.
– Kom igen nu, Oogh, jag bara skojade när jag drog ner dina bad-alger…
– Ja, jag vet, haha, det var skoj. Men jag går upp på land nu och tränar på att få de här gnistorna att fästa på torrt trä …
En jycke i bekantskapskretsen får panik bara promenaden närmar sig en större vattenpöl.
Akvatiska apor-teorin kanske är sann eller så är den det inte – men oavsett vem vi fått vår kärlek till bad och vatten från så är jag tacksam för den kärleken och den dragningen. Sjön suger på mer än ett sätt i våra kroppar och just i dag, när jag sänker ner mig i svalkan, är detta den högsta formen av njutning.
Hundarna – som vi ju inte härstammar från, men däremot utvecklats sida vid sida med – älskar också vattnet och badet. Eller, ja: våra hundar gör det. De är labradorer och som sådana avlade på att simma ut och hämta skjuten sjöfågel. Nu skjuter vi inte jättemycket sjöfågel i vår familj, men badar gör vi desto mer – och slänger pinnar och leksaker. Få saker verkar skänka de håriga bestarna mer njutning än att vara vid ett vattendrag och att få bada, springa, hoppa och plaska.
Många hundar älskar vatten. Alla hundar gör det inte. En jycke i bekantskapskretsen får panik bara promenaden närmar sig en större vattenpöl. Min gissning är att det går vilt till när den hunden ska badas och tvättas. Kanske har han också PTSD från en brötig kompis.
Jag minns hur vi badade med barnen när de var små. Hur försiktiga vi var för att det skulle bli bra, att de inte skulle bli rädda för vatten och att de skulle känna sig trygga i ens famn ute i vågorna. Vi gav dem, omsorgsfullt och som ett arv, kärleken till vattnet.
Barn eller hund, det spelar mindre roll: det är fantastiskt hur glad man kan bli över någon annans glädje. Nej, det är sannerligen inte baden man ska ångra här i livet.
Dagen vid havet börjar sakta vittra ner i skugga och solens stora livslampa dimmar ner sitt ljus. Brisen som bryter fram mellan kobbarna klappar mig på kinden och säger ”duktig ponke”. Gräset är svalt men inte kallt under fötterna, stenarna jag stöder mig på är ljumt varma. En humla surrar snällt, helt nära mitt huvud och nästan landar på mig. ”Stor blomma” kanske den tänker, ett kort ögonblick, strax innan den känner lukten av mig: sand, tång och salt hav.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta naturens beröm, undrar jag stilla. Svaret är: ”inget”. Man behöver inte förtjäna sin plats som människa, inte bevisa något för någon. Ingen behöver, eller borde behöva det. Inte som hund eller humla heller.
Hösten kommer snart, alltid fortare än vi anar och när den är här ska vi minnas, minnas – åh, så vi ska minnas – hur det klara vattnet slingrade över våra porer, täckte oss med urcellsmaterial och gav oss en nästan livmoderlig trygghetskänsla, samtidigt som det skänkte den vällust som bara en nedsänkning i väta en het sommardag kan göra.
– Man ångrar aldrig ett bad.
Så sa hon, min fru.
Och det har hon ju rätt i.
Det finns så mycket annat vi människor kan ångra.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
