Glad nationaldag, kära läsare.
Nationaldagen år 2004 firade jag i Harlem, New York. Jag hade något ärende på 125:e gatan. Först regnade det och när regnet upphörde ångade vätan från brownstonehusen och elvaåriga pojkar kom ut ur portuppgångarna och spelade stickball på trottoaren.
Jag minns att jag gick på Broadway och att det ångade. Men jag minns inte om jag gick på Broadway och tänkte mer på Sverige till följd av att det var svensk nationaldag.
Antagligen gjorde jag det. Jag tänkte överhuvudtaget mer på Sverige i New York än i Sverige. Det var förbryllande. I Sverige tänkte jag sällan på Sverige.
Men aldrig har jag tänkt mer på Sverige än när jag 2004 bodde i New York. Efter ett par månader orkade jag inte se fler rykande brunnslock och röda vattenposter och mexikaner som sålde vattenmeloner ur lådor på trottoaren.
Jag saknade Sverige. Jag saknade blåsten och de vresiga gula stubbåkrarna och tystnaden på Stadsbiblioteket och granskogen.
Denna längtan efter Sverige var väl egentligen en längtan efter Europa. Sverige blott råkade vara hjärtpunkten. Jag gick till näringsställen på Broadway och beställde kalla drycker med europeiska etiketter. Det fanns franskt mineralvatten som hade en gravyr med hälsobrunn och klassiska kolonner på etiketten. Det fanns ett italienskt öl med en tyrolare i jägarhatt. Jag kunde sitta på en bar i the Bronx, medan norra Manhattans brandbilar brölade utanför, och titta på jägaren och hälsobrunnen och känna hur en mild värme spred sig i själen.
I en butik vid Columbus Circle såldes kakburkar med fotografier av en dansk vaktparad som passerade över Kongens Nytorv i Köpenhamn. Ibland tog jag tunnelbanan till Columbus Circle bara för att titta på dessa danska kakburkar med sina bilder på björnskinnskaskar och röda rockar.
Men mest såg jag Sverige överallt i New York. Jag såg Gaismössor på Park Avenue. I en bokhandel vid Rockefeller Center föll jag i hänryckning över några torftiga pocketutgåvor av Selma Lagerlöf. Jag strök omkring på East Side för att få en glimt av Greta Garbos lägenhet. Jag förföljde Mats Wilander utanför Naturhistoriska museet. För vakten i FN-skrapan berättade jag oförmedlat att jag var landsman till Dag Hammarskjöld. På ett hotell åt svenska bankmän ärtsoppa var fjortonde dag och jag tjatade mig till att få delta i en sådan ärtsoppskväll. De svenska investmentbankmännen berättade investmentbankmannavitsar. (Jag tänker inte återge dessa vitsar. De skulle kunna påverka Sveriges BNP negativt.) De hade dresserat personalen att servera punsch.
Jag kände en svällande stolthet när en museiindendent på West Side berättade att det hade varit kravaller på Broadway på 1850-talet när Fredrika Bremer from Sweden var på besök. Det var bara Charles Dickens som hade orsakat längre köer, sa intendenten. Sedan visade han mig museets samling av 124 äppelskalare. Det tog tre timmar.
Jag minns verkligen inte vad jag hade för ärende till 125:e gatan på Nationaldagen den 6 juni 2004.
Men om det vore någon ordning på kalendariska tillfälligheter bör det ha varit senare denna dag då jag träffade doktor Verne Moberg. Det tog bara tjugo minuter att gå från Harlem till hennes tjänsterum. Hon var lektor i skandinaviska språk på Columbiauniversitet vid Broadway och 116:e gatan. Hon hade ett rum med fönster mot den gård som den senaste månaden har varit fylld av tält och demonstranter.
Verne Moberg berättade medan hon rörde i sitt svarta kaffe att hon hade översatt Kristina Lugn till engelska. En teatergrupp planerade en uppsättning av ”Hundstunden”. Den engelska titeln var ”The hour of the dog”. Det lät verkligen mycket mer hårdkokt än ”Hundstunden”.
Doktor Moberg berättade på en mild accentfri svenska att hon kände två svenskar. En jobbade på Vasabröd. En jobbade på Bregottfabriken.
Jag har i hela mitt liv aldrig känt mig mer svensk än när jag satt i ett arbetsrum med mörka ekpaneler på Columbiauniverstitet och pratade med doktor Moberg om Kristina Lugn och Bregottfabriken.
Två veckor efter den svenska nationaldagen i New York år 2004 briserade förresten ett svenskt firande som till skillnad från nationaldagen faktiskt märktes på Manhattan. Det var firandet av den svenska midsommaren. Det var ett par tusen gäster i en enorm tegelbyggnad vid Houston Street. Det var E-type i högtalarna, gratis svensk vodka och stripteasedansöser med svenska flaggor målade på bysten. Jag har aldrig känt mig mindre svensk än då. Men det är en helt annan historia. Det känns också tilltalande att nonchalant meddela vänkretsen att man i år ämnar fira nationaldagen utan vodka och stripteasedansöser. Runt ett sådant påstående uppstår ett slags spänningsfält. Ja, i år håller jag mig i Göteborg utan sprit och nakendans. Glad nationaldag.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
