Tillbaka på kontoret sitter jag och slölyssnar på kollegernas semesteranekdoter. Nej, det är inte jättekul att höra vad folk har gjort på sommaren, eftersom berättelserna sällan innehåller vare sig konflikt eller fördjupning. Jag sitter och fantiserar om att sätta saxen i berättelserna och bara behålla det väsentliga, drömmer om att den ospännande historien mirakulöst ska ta fart, drivas fram mot första och andra vändpunkten, kanske erbjuda en sista twist för att slutligen nå klimax. Men så blir det aldrig och kanske är det för mycket begärt. Det man uppenbarligen vill leverera är referat av ”Mitt sommarlov”-karaktär som liknar på pricken dem från förra, förrförra och förrförrförra året, med obligatoriska inslag av segelturer, Greklandsveckor, släktträffar och utbyggnader.
När det visade sig att mitt barns far inte haft några problem med kommunikationen insåg jag att barnet helt enkelt blockat mitt nummer.
Alla dessa renoveringar, tar de aldrig slut? Tänk när husen är färdigbyggda och folk blir tvungna att berätta nåt intressant som har med mänskliga relationer att göra – det är ju liksom ingen nyhet att det är på sommaren det skiter sig mellan oss. Tänk att få höra om hur mycket nån hatar att vara i sitt sommarhus istället för hur underbart det är när generationerna möts på landet. Kanske blir det särskilt laddat eftersom det är partnerns gamla släktställe och hen kräver att deras gemensamma barn ska gungas i gungan med stort G som hänger i björken med stort B, allt annat vore en skymf. Men förmodligen kommer de fortsätta att inbilla sig att de älskar allt som partnern älskar eftersom det är lättast så. Och även om de blir färdiga med utbyggnaderna kan de ju alltid gräva en ännu djupare brunn eller bygga en energisnål skorsten av korsvirke.
En enda historia om sommaren fick mig att vakna till liv. Den utspelade sig på en sextioårsfest i Skåne där jubilarens vuxna barn tydligen höll det allra mest fantastiska tal till sin mamma. Det var en hyllning, där det mesta gjordes för att övertyga församlingen om vilken underbar mor personen i fråga var. Hur hon lyckats vara så stöttande, empatisk och närvarande samtidigt som hon skapat omistlig konst var, enligt barnen, en gåta. Äntligen såg jag min chans att dra mitt strå till stacken, konstaterade krasst att olika falla ödets lotter och berättade om min egen sommar som präglats av otaliga försök att få kontakt med mitt barn. Det pep konstigt i luren när jag ringde och sms:en, som jag aldrig fick svar på, hade en annan färg än de brukar. När det visade sig att mitt barns far inte haft några problem med kommunikationen insåg jag att barnet helt enkelt blockat mitt nummer.
Folk började skruva besvärat på sig. Jag såg vad de tänkte och försökte förklara att i normala relationer har man konflikter och blir trötta på varandra ibland. Jag sa att det var ju inte så kul att bli blockad, men också lite skönt. Det är väl ändå ett sundhetstecken att våga sätta gränser för sina föräldrar? Eller? Att hålla bekräftande tal med avsikten att blåsa upp sin mammas ego måste väl vara allt annat än friskt? De såg inte det minsta övertygade ut, vilket kändes oroväckande.
I frustration började jag provocera husrenoverarna runt bordet. Jag sa att ju mer man bygger ut desto större press lägger man på de vuxna barnen att de ska vilja vara där, och fast barnen egentligen vill ha egna ställen går de med på att förlägga sin semester till utbyggnaden eftersom det är gratis boende och föräldrarna pröjsar maten. Barnen hamnar i tacksamhetsskuld liksom i en osund beroendeställning och kan under inga omständigheter blocka sina föräldrars nummer, de måste hålla hyllande tal på sina föräldrars födelsedagar istället!
Hummanden följde på den. Jag gick och la mig med känslan av att ändå ha försökt röra om i grytan. Nästa dag förstod jag att det faktiskt haft effekt. Det var när jag skrattade åt att en ung kollega redan ställt sig i kö till ett seniorboende och sa att alla unga människor är så om och kring sig nuförtiden. Hon reagerade blixtsnabbt, fräste att jag och min generation har fått ofantliga rikedomar, via utförsäljningarna av allmännyttan, som vi inte har rätt till: hon är om och kring sig för att hon måste, inte för att hon vill! Jag kände att äntligen är de förljugna referatens tid förbi på kontoret.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
