När jag träffade Ulla på Marketplace var jag övertygad om att vi skulle vara vänner hela livet.
Hon sålde en i second hand-kretsar ganska eftertraktad byrå och jag var snabb med att visa mitt intresse. “Den kommer passa perfekt i min nya lägenhet i Vaxholm” skrev jag personligt för att Ulla skulle välja just mig.
“Åh, vad roligt med Vaxholm, jag har släkt där!” skrev den gamla kvinnan som bodde söder om söder i Stockholm och jag såg fram emot att vi skulle få en så fin vänskap efter att vi gjort affärer ihop. “Vi träffades faktiskt på Marketplace” skulle vi säga till nyfikna människor som såg oss gå arm i arm.
Som jag skrivit om i tidigare kåserier här i tidningen har jag något av en samlar-personlighet och därför var jag i desperat behov av mer förvaring för alla mina textilier. Kläder alltså.
När Ulla frågade vad en lägenhet i Vaxholm kostar nu för tiden tyckte jag det var lite besynnerligt, varför frågade hon det? Men jag svarade diplomatiskt att det nog var väldigt olika. Ulla verkade inte ta notis om svaret utan gratulerade mig till den fina lägenheten som hon ju aldrig sett och sa sedan att många var intresserade av byrån.
“Hur mår Ulla?” tänkte jag men hann inte komma längre i den tanken förrän hon sa att jag kunde få paxa byrån om jag swishade halva summan. Inom tio sekunder hade jag swishat 1 750 kronor. Såhär i efterhand kan man tycka att det är en hög summa för att paxa någonting men klockan var halv tolv på natten och jag hade textilier upp till öronen.
I och med att jag skulle skicka en sån där upphämtningsperson via en app bestämde vi att Ulla skulle ställa ner den fina byrån i ett källarförråd dagen efter så att upphämtningspersonen kunde komma när den ville, så smart! Det var den bekräftelse jag behövde och swishade därför de resterande 1750 kronorna – byrån var äntligen min.
Jag tackade för en bra affär, varför vet jag inte riktigt för jag hade ju inte sett byrån i verkligheten och hade egentligen inga garantier men Ulla var 3500 kronor rikare och jag hade en ny vän som hette Ulla, Sveriges mest trovärdiga namn.
Jag fick kod till porten och kod till det svarta hänglåset på förrådsdörren. “Jag är hemma efter 11 imorgon om jag ska komma ner och hjälpa till” skrev min fina kompis.
Jag tackade så mycket och somnade gott med vetskapen om byrån och min nya vänskap som kändes så Fredrik Backmansk.
“En oväntad vänskap mellan en ung kvinna och en äldre dam uppstår efter en internetkontakt på ett köp- och säljforum” skulle baksidestexten börja på Backmans nya succéroman. Kanske skulle den utspela sig i Vaxholm.
När upphämtningspersonen dagen efter försökte få tag i mig för att säga att portkoden inte fungerade låg mobilen i en strandväska medan jag badade glatt med min vän och hennes son innan vi avnjöt en enkel toast skagen tillsammans. Sonen åt såklart pannkakor.
Men ingen går säker när någon heter Ulla. Sveriges mest trovärdiga namn.
Upphämtningspersonen hade vid det här laget lämnat Ullas adress och skrivit något i mitt omdöme om “dålig kommunikation” men en ny upphämtningsperson var strax bokad för det var väl klart att portkoden funkade, Ulla hade ju litat på mig med både den och kodlåsets kod.
Tydligen var det en miss i siffrorna för inte heller den nya upphämtningspersonen kunde komma in i porten. Då ringde jag Ulla men tyvärr svarade hon inte utan skrev ett sms. “Vem är detta?”
Vem jag var? Eh, din nya nära vän kanske? Jag försökte förklara det förargliga med att koden inte fungerade för två olika personer som försökt komma in i porten men då blev mina meddelanden i sms-tråden röda och “kunde inte levereras”
Jag var blockad.
Konfunderad gick jag tillbaka till Marketplace-annonsen men den fanns inte längre. Ullas Facebook-profil var även den försvunnen.
Attans.
Jag hade blivit lurad.
På bara några timmar hade jag inte bara blivit av med 3500 kronor utan jag hade också lagts till på listan över personer som inte “förstår hur det här kunde hända mig”. Helt plötsligt var jag en av Tinder-svindlar-tjejerna och Anders och hans 23 kvinnor-gänget. Jag som varit väldigt källkritisk genom åren och trots allt har en journalistutbildning.
Men ingen går säker när någon heter Ulla. Sveriges mest trovärdiga namn.
Jag hade lite folk över när jag blev lurad och tack vare dem insåg jag att vi faktiskt hade en ledtråd till min försvunna vän som tyvärr bedragit mig. Telefonnumret som jag swishat till. Ulla. Hon hette faktiskt Ulla på riktigt.
Det var bara det att hon inte bodde söder om söder, hon bodde i Ångermanland – något jag med enkelhet hade kunnat ta reda på innan jag swishat 3500 kronor.
Vi hade så roligt med vår civilutredning att den pågick i sex timmar och vi lärde oss allt om Ullas liv och jag fascinerades av hur mycket information man kan få fram med bara ett telefonnummer. Ex-partners, adresser, pojkvänner, rättegångar, inkomster, barn, åsikter, namnsdagar. Det känns som att jag känner Ulla bättre än hon känner sig själv. Vid ett tillfälle får jag tag i henne igen via sms och då erkänner hon faktiskt, något jag sparar via en print screen.
Dagen efter lämnar jag över min utredning till polisen och får höra att bedrägerier av detta slag har extremt lång handläggningstid. Ytterligare ett par veckor senare får jag veta att polisen inte kommer utreda brottet vidare.
Ingen rafflande rättegång, ingen byrå, ingen ny vän eller Fredrik Backman-roman samt 3500 kronor försvunna rakt ner i Ullas ficka. Det är mycket skamfullt att bli bedragen och citatet “jag förstår inte hur det här kunde hända mig” är så sant. Jag förstår inte. Dock förstår jag nu att några större summor ej bör föras över till främlingar på internet utan bekräftelse över att varan faktiskt existerar, inte ens om de heter något så trovärdigt som Ulla.
Nu ska jag skicka fakturan för den här texten så att jag i alla fall kan gå plus minus noll – och sedan skämmas lite till.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
