En man står i en mataffär, viftar med armarna och hojtar upprört. Hans ögon är vilt uppspärrade. Folk i kön undrar vad som pågår.
Vad är det där för en vansinnig figur?
Gott folk, jag skäms för att säga det, men det är jag, er kåsör.
Hur kunde det gå så illa?
Bara någon timme tidigare hade jag klivit in i samma affär och glatt hälsat på kassörskan. Jag skulle med ett tåg en stund senare, men hade lovat att handla några matvaror först, så att de skulle finnas hemma i kylskåpet till middagen.
Nu måste jag förklara att det här hände i det skedet av mänsklighetens utveckling – kanske tio år sedan? – då jag hade ett kundkort till min butik men detta kundkort, om jag ville betala med det, måste kompletteras med att jag visade mitt körkort.
När jag kom till kassan blippade alltså kassörskan mina varor, varefter jag drog kundkortet i kortmaskinen och fipplade upp körkortet, som jag höll fram så att kassörskan kunde blippa även det.
Plötsligt tippade kassen och föll i golvet och de sex äggen i äggkartongen föll ur och gick i kras.
Under promenaden hem kom jag att tänka på hur det hade varit när mina föräldrar tog ut pengar på Posten på den lilla ort utanför Borås där jag är uppväxt. Postkassörskan skrev bara ordet ”Känd” på blanketten och lämnade sedan över sedlarna.
Det betydde att hon visste vem min mamma och pappa var. Det fanns ingen anledning att kräva någon legitimation.
När jag kom hem ställde jag matkassen på köksbordet. Och fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt tippade kassen och föll i golvet och de sex äggen i äggkartongen föll ur och gick i kras.
Äggen var nödvändiga, för i kväll skulle det bli laxpudding. Jag röjde alltså upp sörjan och gick iväg till affären igen. Där utförde kassörskan och jag åter vår lilla blipp- och kortritual.
Tillbaka i lägenheten ställde jag äggkartongen på hyllan i hallen och tog av mig rocken. Det sistnämnda skedde möjligen en aning hastigt, för på något sätt svepte jag ner äggkartongen från hyllan så att alla äggen krossades. Igen.
Det var bara att torka upp en gång till.
Jag kan eventuellt ha yttrat en svordom.
Nu började det bli bråttom, med tanke på tåget. Men om jag skyndade mig skulle jag hinna ännu en vända till affären.
Där var det kö till kassan den här gången. En långsam kö. Jag blev alltmer nervös och försökte beräkna restiden till Centralen. Jag borde hinna, men det fick inte bli den minsta försening på vägen.
När det blev min tur blippade kassörskan äggen, jag drog kortet, letade i plånboken efter körkortet.
Men hittade det inte.
Hade jag stoppat det i fel fack, hade det ramlat ner i fickan? Jag vet inte. Men jag vet att jag såg för mitt inre hur jag skulle missa tåget. Och jag vet att jag försökte förklara för kassörskan att hon ju visste vem jag var, jag hade handlat av henne i åratal och tre gånger bara idag, jag var ju känd i butiken, det måste väl kunna ordna sig?
Hon stirrade på mig som om hon aldrig hade sett mig förr.
Och plötsligt märkte jag hur alla i kön nyfiket stack fram sina huvuden och tittade på mig. Först efter en liten stund förstod jag vad var de såg: en galning som inte kunde betala för sina ägg och som skrek till den stackars kassörskan:
– Jag är ju känd! Ser du inte att jag är känd!
Lyckligtvis hittade jag några sedlar till slut och kunde betala dagens tredje äggkartong kontant.
Jag hann med tåget. Laxpuddingen blev god. Jag handlar numera i en annan affär, där jag är helt okänd.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
