Louise Bergman: Numera är vi alla lika sunda som Keith Richards

Just när solen håller på att gå ner och skapar långa skuggor över Masthuggstorget, kliver jag in i entrén till Hemköp. Min blick fastnar direkt på dagens löpsedlar. ”Då kan din svett vara en sjukdom – är du drabbad?” följt av ”Så farlig är den ultraprocessade maten för hälsan”.

Till vardags försöker jag hålla en viss distans till tidningsrubriker, men på senare tid har mängden nyheter om kost, hälsa och sjukdomar börjat krypa under huden på mig. Jag får sällskap framför löpsedlarna av en äldre belevad herre. Som om han kunde läsa mina tankar muttrar han:

– Finns det någonting som inte är livsfarligt nu för tiden?

– Det undrar jag också, svarar jag och passerar grindarna till minfältet.

Efter bara några sekunder möts jag av en förförisk doft av nygräddade baguetter. Gyllenbruna, krispiga på ytan och fyllda med det vitaste av vetemjöl utan en smula råg eller levande surdeg. Jag står öga mot öga med föda som byggt min kropp under årtionden, men osäkerheten smyger sig på. Är inte baguetten både ultraprocessad och proinflammatorisk vilket kan öka risken att drabbas av allt från depression till demens?

Det gäller i alla fall korv som har sett sin status störtdyka den senaste tiden. När jag passerar charken översköljs jag av starka minnen från korvens storhetstid. Grillkorv över öppen eld, korvstroganoff, prickigkorv, ölkorv, prinskorv, kokt korv i regnet på fotbollsmatcher. På förskolan var det helt tillåtet att sitta i ring och sjunga:

Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma.

Nåt annat vill jag inte ha.

Jag hatar tomaten och fisken och spenaten

och plättarna med lingonsylt.

Idag måste Hasse Alfredsons sång vara bannlyst och stämplad som alltför revolutionär.

”Så hanterar du korvångesten”, löd en tidningsrubrik nyligen och vände sig till oroliga föräldrar som mår dåligt av att de serverar barnens älsklingsmat trots att den har blivit så olämplig.

Jag hasar vidare till den skräckinjagande snacksavdelningen och minns dietistens ord i Svenskan: ”Det är inte hälsosamt att äta något ur en påse”. En högst problematisk nyhet. Jag ser mig förvirrat omkring. Det är påsar överallt. Till min fasa pekar dietisten ut min passion – mikropopcornpåsarna – som särskilt farliga på grund av risken för hälsovådliga ämnen. Jag inser att jag ligger illa till.

Vid mejeriavdelningen är det självaste livets urdryck som blir angripen. Mjölk dödar, utropar Harvard-professorer från kyldisken. De får snabbt mothugg. Mjölk kan faktiskt minska risken för vissa sjukdomar, kontrar näringsterapeuter som passar på att tipsa om att de små linfröna är rena hälsokuren när vi äter dem hela, men i krossad form förvandlas de till gift i kroppen. Linfrön är som människor, tänker jag vardagsfilosofiskt. När vi krossas blir vi giftiga.

På vägen mot utgången passerar jag hudvårdshyllan där solskyddsfaktorsflaskorna står med ett hånfullt flin. Krämerna kan vara skadliga har det visat sig, men att sola är som bekant också fruktansvärt farligt, men att inte sola är lika farligt som rökning, visar studier. (Precis som ensamhet, det är också lika farligt som rökning.)

När jag kommer fram till kassan utdelas dödsstöten, skoningslöst utförd av ännu en löpsedel: ”För mycket oro för hälsan kan skapa kronisk stress och förkorta livet.”

I trappan upp mot Masthuggsberget ser jag ut över staden med alla nya höghus som blänker vackert i kvällssolen. Min matkasse väger nästan ingenting.

Jag kommer att tänka på Keith Richards i Rolling Stones som fyllt 80 år och fortfarande rör sig som en yster fjolårskalv på världsarenorna. När han för några år sedan – efter ett liv fyllt av sprit, knark, cigarretter, konserter och ett gudomligt gitarrspel – ramlade ner från en kokospalm på Fiji och fick hjärnskakning, fick han frågan om han har något livsråd att ge. Han svarade kort och gott: ”Don’t worry too much”.

Hemma på Fjällgatan bestämmer jag mig till sist för att lägga mitt liv i Keith Richards händer och stoppar in påsen med popcorn i mikron. Det får bära eller brista nu.

Louise Bergman