På Hisingsstranden finns ett fönster som jag inte kan sluta titta på.
Så här års lyser det förstås i tusentals fönster vid Eriksberg. Från älven skimrar tegelmassorna av glas och ljus. Husen liknar gamla radioapparater på högkant. I bottenplanen finns kaféer, fotvårdssalonger, florister, frisörer, sushibarer, mäklare och ingenjörsbyråer.
Det är ett plan i stil med vad jag föreställer mig att Karen Blixen och Denys Finch Hatton kan ha haft när de flög över Ngong Hills sådär sommaren 1928
Det egendomliga är att alla dessa etablissemang ser exakt likadana ut. De tycks alla bestå av låga mjukt jordfärgade fåtöljer och soffor, palmer, jättekrukor och förgyllda droppformade armaturer. Genom fönstren anar jag kvinnor av den typ som förr i tiden kallades paranta, men damer är inte paranta längre. Glosan ”parant” förmedlar en lätt bepansrad och högbarmad framtoning som helt har kommit ur modet. Det saknas helt enkelt en lämplig nutidsglosa för alla dessa Eriksbergs damer som jobbar med nagelskulptering, surdegskanelbullar, fotvård, papegojtulpaner eller försäljning av lägenheter (”genomgående fräscha ytskikt”). När jag sedermera går hem efter mina promenader har jag också en allmän känsla av att det i varje fönster finns en mycket liten, eventuellt uppstoppad, hund.
I snart fem år har jag nästan varje dag gjort samma promenad. Jag kommer under järnvägsbron vid Valskvarnsgatan, gör ett slag österut på kajen och tittar genom fönstren. I älven ligger de gamla skonarna och kulturbåtarna. I dem syns helt andra Eriksbergsgestalter. Paranta är de inte. Det är skäggiga gubbar med toviga ollar. I motljusprofil förefaller de helt bepälsade. De knackar rost från ventiler. De har knackat rost från samma ventiler sedan 2017.
Ibland förtär de folköl och kanelsnäckor.
Och sedan stannar jag alltså vid ett särskilt fönster. Detta fönster avviker från alla andra fönster vid Eriksberg med omnejd – Spontkajen och Pollaregatan och allt vad gatorna heter.
Persiennerna är alltid nerdragna. Man får kika genom springorna. På fönsterglaset står ett företagsnamn jämte en illustration av ett flygplan. Det är ett plan i stil med vad jag föreställer mig att Karen Blixen och Denys Finch Hatton kan ha haft när de flög över Ngong Hills sådär sommaren 1928: propeller, skrangliga hjul och dubbla vingar i spinkiga stag.
Och därutöver en enda gäckande rad: ”Total supply chain management”.
Detta är tack vare sin magnifika brist på konkret information ett starkt dramatiskt budskap. Man får helt enkelt själv bestämma vad det betyder.
Klockan tre på morgonen samlas tre män i flygarglasögon och bruna läderjackor på Maskinkajen. De har varsin portfölj med turkiska dinarer, indiska rupier och norska kroner. Männen ser sig försiktigt omkring innan de kliver in i en mörkgrön landrover. Med den färdas de till ett pontonflygplan vid Nya varvet för vidare befordran till London och på en grön bänk vid Ludgate Cirkus väntar lord Marjoribanks Saye and Sele med en pandaunge i famnen. Denna pandaunge ska levereras till lordens nioårige gudson – den unge lord Delamere – som klockan sjutton nästa dag ska blåsa ljusen från en tårta i Nairobi.
Vid mellanlandningen i Gibraltar väntar en rödbrusig gentleman i benlindor och mössa med bräckt blank skärm, och han överlämnar en påse färska bambuskott som ska vederkvicka pandan.
Jag står vid detta fönster 200 meter från Eriksbergskranen och kikar in och det är omöjligt att inte tänka på den berömda skildringen av Ture Sventons kontor: I Ture Sventons väntrum var det som vanligt ovanligt mycket folk.
Men jag har aldrig sett någon på detta kontor vid Eriksberg. Det är några skrivbord med mörka skärmar och tangentbord. Det är helt tomt. Nästan misstänkt tomt, tänker jag i min upphetsning.
Detta företag har naturligtvis en hemsida. Det är 2020-tal. Adressen är angiven på fönstret. Men jag tänker inte använda mig av den. Det finns ingen möjlighet att verkligheten skulle uppfylla mina förväntningar.
Men någon gång – om jag vinner på Postkodlotteriet eller råkar ärva ett utedass i Roslagen – ska jag knacka på detta fönster vid Hisingens strand och kliva in under emblemet med Denys Finch Hattons Gipsy Moth och be att få transportera en flaska artonårig Glenlivet till rum 116 på Raffles i Singapore.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
