– Pappa! Jag tycker du ska ta till fimpen!
Den rappa kommentaren levereras av granndottern i yngre tonåren. Fraserad som i en pilsnerfilm från femtiotalet. Jag sitter på min gård på Mariaplan. Fönstren är öppna då sommarvärmen dröjer sig kvar den här hösten. Det är alltid spännande att tjuvlyssna och här i Majorna växer ljuden mellan husen så man kan hamna i både det ena och det andra samtalet, eller grälet också för den delen. Det gemytliga slamret av grytor och röster fortsätter och grannpappan mumlar och håller låg profil. Repliken stannar kvar hos mig för hälsofascisten till dotter kunde varit jag.
Jag terroriserade min arma mor med långa föreläsningar om rökning och ond bråd död. Om svarta lungor och om människor som kippade efter andan och väste fram ljud med en förstärkare, som den folkkäre artisten Lasse Dahlquist fick göra. Då var det sorgligt nog slutsjunget om dans på Brännö brygga och om tusen små sailors som siktats vid Vinga. Mor min fick blåsa ut cigarettrök på en bit hushållspapper så att hon med egna ögon kunde se giftet som satte sig i hennes lungor. Vi hade haft temadag om rökning och droger i skolan och det tog där det skulle. Jag stirrade ut henne om hon så mycket som tänkte på en cigg. En dag tog hon Gula Blend-paketet och knycklade demonstrativt ihop det i ena handen med höjd näve. Sen vred hon om det med båda händerna för säkerhets skull och så åkte det i soppåsen med en smäll.
– Adjö! Aldrig mer!
Nyligen hittade jag boken ”Tummens mamma slutar röka”, av Inger och Lasse Sandberg från 1980 på det lokala antikvariatet. Tummen, granndottern och jag verkar ha samma rätt offensiva taktik. Tummen säger:
– Mamma! Du har ju lovat mig och dig att sluta röka! Varför sitter du där och snuskar dig och blossar för? När Tummens mamma blir tjock av alla bullar och godis hon vräker i sig för att dämpa röksuget, tar Tummen resolut tag i godispåsen från mamma och skriker:
– Spring och leta godis mamma! Så springer han i väg med godispåsen rakt ut i skogen och mamman kutar efter! De hoppar över bäckar. De rusar förbi träd och stenar.
På Mariaplan förbereder grannbarnen en aktion mot sin pappas rökning. Det vet han ännu inte om, utan han sitter och plitar på sin ansökan till kulturnämndens arbetsstipendium. Granndottern och hennes två småsyskon printar ut en stor bild på pappan som de skannat in från pappans passfoto. Det mest framträdande på fotot är skägget och det höga hårfästet och den förvirrade, kontaktsökande blicken. Därefter skrider de till verket och tar med sig affischen på pappan som de visar upp för kvarterets alla tobaksaffärer med uppmaningen:
Sälj inga cigaretter till den här mannen!
På t-shirtar och gympapåsar, på reklampelare och i biomörkrets obligatoriska reklam nåddes alla av budskapet.
Bara några år efter mina egna duster mot min mamma, som nybliven gymnasist, tar jag ett kollektivt beslut med tjejerna i klassen om att få en ny coolare stil. Då började vi både röka och snusa för säkerhets skull. Efter idogt tränande så började i alla fall rökningen sitta riktigt bra. Höjden av gemenskap var att dela en cigg med flera. Ciggen vandrade från den ena munnen till den andra och detta var definitivt långt före bacillskräckens dagar. Veronica gjorde alltid som en extra effekt perfekta rökringar och jag minns hur de puffade ur hennes vita nivea-insmorda mun som ett tuffande tåg.
Aristoteles säger; ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant”. Rökningens storhetsdagar är över men det snusas som aldrig förr. Så mycket så att en ny lag fick träda i kraft den 1 augusti i år angående det ”vita snuset”. Föreningen A Non Smoking Generation, som faktiskt finns kvar, kom till i en tid där patienter och sjukvårdspersonal blossade ihop i dagrummen på sjukhusen eller där man propagerade för amning genom att se glada, ammande och samtidigt rökande mammor. Fram till nittiotalet fick man i stort sett röka överallt. A Non Smoking Generation fick stort utrymme i media och de hade tunga ambassadörer som Agneta Fältskog och Ingemar Stenmark. På t-shirtar och gympapåsar, på reklampelare och i biomörkrets obligatoriska reklam nåddes alla av budskapet. Den kulturella förändringen i Sverige gick fort och som en motreaktion på all denna hets mot rökare startade journalisterna John-Erik Blom och Gösta Ollén föreningen Smokepeace. De fick nog när de inte längre fick röka på sitt stammisbord på Domus cafeteria i Rättvik. Kändisjournalisterna och tv-profilerna Bengt Öste och Lars Orup blev medlemmar. Liksom Centerns partiledare Torbjörn Fälldin. Så mysiga människor. Såklart att de måste få ta en cigg på Domus cafeteria om de vill. Tänk om de bara vetat att 2022 var slaget om rökningens vara eller icke vara i offentlighetens ljus definitivt över. Som tystnaden och röken efter slaget vid Lützen.
Men när Gunilla Bergström som skrivit böckerna om Alfons Åberg fick kritik för att Alfons pappa röker pipa svarade hon:
– Det är själva vitsen med mitt skrivande: att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont – och helst ändå kunna ha modet uppe. Pappa Åberg är inget föredöme. Han är en p-e-r-s-o-n. Jag tycker det är härligt att presentera en människa med fel och brister. Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?!
Så plötsligt när jag sitter här klockan elva på kvällen och skriver så känner jag hur det kommer puffar av rök in i mitt kök. Jag öppnar försiktigt köksfönstret och kikar ner. Nämen, titta där nere i det svaga ljuset från gatlyktan står pappan i grannfamiljen och smygröker. Han tittar upp mot mig, lyfter vänligt på vegamössan och hälsar god kväll. Sen försvinner han. Upp i en rökpuff.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
