Vi fångade en vind och snart passerade vi Nösjohannas kjortel efter Mollösund. Här fick vi väja för en Anytec-racer som kom flygande ut ur Kråksundsgap. Nu kom vi för nära några sjöfåglar som irriterat sparkade iväg längs vattenytan; det kändes som om de svor åt oss.
När vi kom in i Gullholme halsar såg jag en varningsskylt. En vanlig skylt för vägarbete, den stiliserade arbetaren ni vet, med mycket rakt ben, som gräver i en jordhög. Finns ju överallt. Men jag har aldrig sett den på en öde holme precis intill vattnet. Under arbetaren satt ytterligare en skylt: Varning för vägarbete Invänta lots.
Men här fanns ju ingen verksamhet. Inga borrar, släggor, spett eller jobbare i signalgula arbetskläder. Och väl inget behov av lots? Bara skylten, skruvad på några rostiga järnrör.
Bilden av vägarbetet på sjön skavde lite på näthinnan. Hela vägen upp förbi Islandsberg och suddades inte ut förrän landskapet ändrade färg och jag såg fyren på Stångholmen, portalen upp mot det rosaröda granitbältet i Bohuslän.
Fyren på Stångholmen är GP:s fyr i juli, en helt vanlig standardfyr men den står på en klippa med de mest välslipade, mest osannolikt rundade former som för tankarna till en överjäst kanelbulle. Kontrasten i formspråket mellan kuren och det böljande berget gör fyren alldeles speciell.
”Kostnaden för den föreslagna fyrbelysningen på Stångholmen beräknas uppgå till 21 000 kronor” skrev Lotsverket i ett yrkande och 1940 kom fyren på plats. Den nya fyren ersatte fyren på Stångehuvud tvärsöver sundet.
Den första fyrvaktaren på den gamla Stångehuvud var en kvinna, Maria Erika Persdotter Andersson, som hade haft ett slitigt jobb med att kånka dunkar med gasolja upp till fyren som först saknade räcke och ledstänger. Nya Stångholmen klarade sig fint nästan helt på egen hand. Fyren fick direkt Gustaf Daléns revolutionerande AGA-ljus där en solventil styrde en klippapparat med assistans av en automatisk glödnätsbytare. Till Stångholmen behövde ingen fyrvaktare ta sig någon gång i veckan med nytt bränsle.
Efter en natt på härliga Stora Kornö passerade vi fyren igen på väg hem. Det var nästan vindstilla. Vi behövde tanka, vek av mot sjömacken i Lysekil. Jag vände mig om, tittade ut mot havet utanför fyren. Mängder av båtar for fram och tillbaka, bildade ett mönster som en plog som svepte fram över vattnet utanför fyren.
Vad var det där?
Inne vid macken dök en annan båt upp, nästan samtidigt. En kille i trettioårsåldern studsade som en skeppskatt upp på bryggan. Han hade svarta goggles, Mustoväst, mörkblå keps med extralång skärm. Hans båt var formidabel, rå design med svart tak på rostfria stålrör. Det var fullt med fiskegrejer och spön ombord och på akterspegeln hängde fyra stycken Mercury Verado utombordare. Varje motor var på 400 hästkrafter.
Jag fyllde min trycktank till Vindön på tolv liter, det gick snabbt.
– Är du klar snart, skrattade han. Måste ha igång två pumpar förstår du. Kommer från Skagen, ska över igen och jag behöver ha en sexhundra liter i alla fall. Det var ett himla liv när jag drog förbi utanför fyren, verkade som de håller på med tonfisk, tyckte jag såg en stor jäkel i vattnet. Den där tonfisken är inget för mig vet du. Kan ju bli bortåt 3 meter lång och väga 500 kilo, dessutom är den ju fredad.
Tonfisk? Det har väl inte funnits tonfisk på Västkusten på evigheter. Jag mindes något jag hört på en ljugarbänk. Bänken stod lutad mot den sista sjöboden i Vänd Igen, precis i inloppet till Hamburgsund. Det satt några mycket meddelsamma, brunbrända herrar på bänken. Och det var en sådan där kväll när vartenda ord fastnar.
”Vi har fått verkligt fina resultat och kan se i detalj hur tonfisken rör sig.”
En hade målarkeps med uppvikt skärm. Han sa:
– Minns ni när tonfisken gick i stora stim in över Väderöfjorden?
Det gick vilt till, förstod jag snart. Folk var ute med hemmagjorda harpuner. Någon råkade kasta spjutet i fel fisk, i en jättelik brugdhaj.
– Han drog iväg med snäcka och allt, förstår du. Med aktern först, i tio knop rätt ut över fjorden.
Jag vet inte om jag trodde så mycket på det där. Det var väl mest något man kunde höra en varm sommarkväll i Hamburgsund vid den här tiden.
Men tonfisk i Bohuslän nu? Jag surfade runt lite när vi seglat klart och fick tag på Gustav Hellström på mobilen, forskare vid SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, expert på tonfisk.
Han lät glad.
– Vi började märka tonfisken 2017 tillsammans med danskarna, berättade Hellström från kontoret i Umeå. Fisken har ju varit helt borta från svenska vatten sen 1960-talet. Det handlar om samma individer, återvandrare, som dyker upp igen, en del från Medelhavet och andra från kanadensiska kusten, hundratals mil bort. Det är verkligen häftigt. Det kan dyka upp en och annan stor brugdhaj också på kusten, inte så ovanligt förr, men det är tonfisken vi jobbar med.
Hur går märkningen till undrade jag och berättade vad vi hade sett på håll när vi passerade fyren på Stångholmen.
– Det är en hel flotta av båtar som är ute och hjälper oss, tillsammans med danskarna var vi runt 150 båtar så det syns ju! Själva märkningen går till så att vi fångar en fisk med spö och lina. Sen fäster vi en elektronisk satellitsändare med ett litet ankare ytterst i ryggmuskeln innan vi släpper iväg den igen. Vi har fått verkligt fina resultat och kan se i detalj hur tonfisken rör sig. Det är rätt slitsamt jobb, men otroligt belönande. Tonfisken är tillbaks!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
