– Jag blir rasande när jag tänker på det! sa hon.
Vi hade just avslutat valdebatten när Miljöpartiets kommunpolitiker i Lidköping kom fram till mig efteråt. Vad är det som gör henne så arg? Förmodligen det faktum att Lidköping kommit nästan längst ner när det gäller företagsklimatet i svenska kommuner – på plats 269 av 290, tänkte jag.
”Berätta, vad gör dig rasande?” sa jag.
– Att det inte går och sätta sig och ta ett glas vin på en restaurang i den här stan med utsikt över Vänern. För det finns ingen! Den är stängd!
Självklart var hon upprörd över det där med den låga rankingen också. Men annars är det ju lite olika vad som gör en arg. För egen del är jag rasande över innehållet i Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige”. Redan när jag köpte den sa bokhandelsbiträdet:
– Du ska veta att man blir fruktansvärt förbannad när man läser den!”
Min sambo som läser boken nu säger samma sak.
– Jag blir så arg att jag bara kan läsa några sidor i taget!”
Vad är det då som är så stötande att topplocket går? Det är det enorma glappet mellan hur jag och många andra har trott att det svenska samhället fungerar – och hur det faktiskt ser ut.
När jag växte upp på 70- och 80-talen var den allmänna bilden att vi bodde i ett land där svenska staten på olika sätt försökte minska klyftorna mellan fattiga och rika. Vi var kända för att ha världens högsta marginalskatter, så höga att till och med självaste Astrid Lindgren var tvungen att påpeka att svenska staten betedde sig som den värsta Pomperipossa. Och visst är det fortfarande så att Sverige internationellt sett har ganska höga skatter på lönearbete. Men när det gäller inkomster av kapital och fastigheter är läget ett helt annat. För utan att vi vanliga dödliga egentligen har märkt det har regelverken undan för undan förändrats. Den som har trott att de svenska skattereglerna syftar till att utjämna klyftorna mellan fattiga och rika kan känna sig fullständigt blåst. Utan att överdriva är innehållet i Cervenkas bok som att få en spann iskallt vatten över sig, eller en käftsmäll så fet att man får blodsmak i munnen.
Vi har aldrig haft så många fattiga i Sverige – alltså andel hushåll med låg ekonomisk standard – som vi har nu. Parallellt har Sverige utvecklats till ett paradis för … miljardärer. På drygt 25 år har vi gått från att ha 28 svenska miljardärer till att ha hela 542 stycken. Tack vara regelverkens utformning har den här gruppen tillsammans under samma period blivit hela trettio (!) gånger rikare.
Utomlands finns fortfarande bilden – inte minst hos amerikaner – att Sverige är ett slags öststatsliknande land med planekonomi och närmast kriminellt höga skatter. Men sanningen är alltså att marknadskrafterna numera i princip flödar helt fritt. Det tycker till och med miljardärerna själva:
– Sverige är extremt attraktivt för kapital”, sa riskkapitalbolaget Altors grundare Harald Mix till Dagens Industri förra året.
Han och flera andra svenska miljardärer har insett att det här systemet är så orättvist att det är farligt för samhället.
Men, vänta lite nu? Det kan väl inte stämma? Sverige har ju alla möjliga sorters skatter och pålagor? Vi har väl i alla fall förmögenhetsskatt? Icke sa Nicke. Den avskaffades redan 1997 för ägare med mer än 25 procent av aktierna i ett börsbolag, efter påtryckningar från bland annat H&M:s Stefan Persson. Fem år senare slapp ägare med mer än 10 procent av aktierna i ett bolag dessutom att skatta på utdelningar och försäljningar. Men arvsskatt och gåvoskatt har vi i alla fall? Nej, inte det heller. De avskaffades båda två 2004. Men förmögenhetsskatt då? Det måste vi väl ha? Nej, nej, nej. Den togs bort 2007. Året efter avskaffades även fastighetsskatten. Den ersattes istället av en avgift med ett tak på 8 524 kronor, vilket innebär att Spotify-grundaren Daniel Ek betalar samma avgift för sin 500-miljonersvilla i Djursholm som en småhusägare i Herrljunga. Så är det inte ens i USA, där går fastighetsskatten på en kåk i 30-miljonersklassen i alla fall på en kvarts miljon.
Att skattesystemet har varit extremt generöst för den som haft möjlighet att köpa och äga sin bostad är ingen nyhet. Men kanske är det mindre välkänt hur införandet av investeringssparkontona, ISK, för tio år sedan har slagit. Eftersom skatten på de pengar man sparar på ISK är ersatt av ett mycket lågt schablonbelopp blir vinster och utdelningar i princip skattefria. Staten subventionerar därmed dem som har råd att ha sina pengar på ett ISK-konto – och det är inte landets sämst ställda. Bara förra året bjöd staten ISK-spararna på 73 miljarder. Mest upprörande av allt är kanske kapitlet om samhällsfastigheter, men det kan jag inte ens redogöra för utan att börja tugga fradga. Och det är inte bara jag som blir upprörd.
– Jag är rädd för vad som kommer att hända. När man får sådana här enorma klyftor kommer några att bli rejält lidande. Det byggs upp en enorm frustration, säger Roger Akelius, god för 85 miljarder.
Han och flera andra svenska miljardärer har insett att det här systemet är så orättvist att det är farligt för samhället.
– Ta från de rika och ge till de fattiga. Bara så kommer vi till rätta med gängkriminaliteten”, låter som ord från en modern Robin Hood, men kommer från miljardären Lennart Grebelius, ägare till Sätila. Så till och med de mest gynnade inser att det inte bara är fler poliser och hårdare straff som behövs.
Så om du inte har läst boken än – gör det. Men var beredd på att topplocket går.
Med det sagt kan jag absolut hålla med om att om jag skulle tillbringa en varm sommarkväll i vackra Lidköping skulle jag nog också ha varit – kanske inte rasande – men i alla fall irriterad över att det inte går att ta ett glas vin på en krog vid vattnet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
