Sören Gunnarsson, Onsala, har avlidit i en ålder av 81 år. För många är han kanske mest känd för att ha skrivit boken ”Victor Hasselblad: mannen bakom kameran” och för sin forskning och sina berättelser kring Hasselblad och fotografi.
Sören Gunnarsson föddes 1939 och växte upp i Viskafors utanför Borås. År 1966 anställdes han som redaktör på Hasselblad fotografiska AB just som det förvandlades till Kodak Svenska AB. I samband med redaktörsarbetet träffade han Victor Hasselblad vid några tillfällen.
Redan på den tiden gjorde han anteckningar om dessa möten. På 1990-talet bestämde sig Sören för att skriva en bok om Victor Hasselblad och hans kamera. Han skaffade information genom att uppsöka företagets arkiv, men även andra arkiv så som George Eastmans samlingar i Rochester och MoMA i New York. Han intervjuade dem som arbetat i företaget men också släktingar och vänner till Hasselblad. Flera av, vad Sören kallade, företagets pionjärer var fortfarande i livet när han började sin forskning. Han fick även tillgång till korrespondensen mellan fotografen Ansel Adams och Hasselblad.
Sören var redaktör för tidskriften Hasselblad Forum, kameraföretagets tidskrift fram till 2006 då tidskriften upphörde. I samband med detta redaktörskap fick han kontakt med många fotografer. Han blev god vän med bland andra Mary Ellen Mark, Jill Enfield och Melanie Friend.
Sören snarare berättade än föreläste. Har var en mästare i att berätta historier.
Sören Gunnarsson tog initiativet till att starta tidskriften Camera Natura 1990 tillsammans med bland andra fotografen Tore Hagman, som blev en nära vän genom åren. Många möten har hållits i biblioteket på Hasselbladstiftelsen med fotografer som fått artiklar med sina bilder publicerade i tidskriften.
Sören blev vän med fotografen och filmaren Rune Hassner redan på 1960-talet. Hassner blev långt senare den första intendenten på Hasselblad Center, som från 1989 fram till 1995 hade sina lokaler i Wernerska villan på Parkgatan i Göteborg. År 1993 producerade Sören tillsammans med Tore Hagman en utställning med samma namn som tidskriften, Camera Natura: svensk naturfotografi.
Mitt första egentliga möte med Sören var i samband med utställningen ”Pågående” i Röda sten 2002, då 43 svenska fotografer deltog. Han hade kurerat utställningen och var även redaktör för boken med samma namn.
Jag har genom åren lyssnat på många av Sörens föreläsningar om fotografi. Han berättade till exempel om Victor Hasselblads farfar, Arvid Viktor Hasselblad, på ett fotohistoriskt seminarium på Bernadottebiblioteket i Stockholms slott år 2007. Ja, Sören snarare berättade än föreläste. Har var en mästare i att berätta historier.
År 2005 fick jag i uppdrag att ordna upp det material som kommit till Hasselbladstiftelsen i samband med kameraföretagets flytt från Lilla Bommen till Lundby strand. Det var både kameror och fotografier, brev och dokument och en hel del annat som kom att doneras till stiftelsen. Jag hade, på den tiden, inte mycket begrepp om vare sig Erna och Victor Hasselblad, kameran eller företaget. Men jag skickade ett mail till Sören och frågade om han kunde tipsa mig om vad jag skulle börja med. Han kom till biblioteket och berättade. Jag antecknade för brinnande livet. Det var en snårig historia med alla olika företag som burit och bär Hasselblads namn eller grundats av Hasselblad. Allt från det gamla företaget F.W. Hasselblad & Co. från 1841 till Victor Hasselblad AB, som i skrivande stund tillverkar kameror i Göteborg, nu på Lindholmen. Allt sedan den dagen, den 7 februari 2005, har jag haft kontakt med Sören, i huvudsak via mail. I vissa perioder har vi ”talats vid” varje dag.
Många av hans berättelser finns inlagda i databasen, som är tillgänglig via biblioteket på Hasselbladstiftelsen.
År 2006 kom första upplagan av boken ”Victor Hasselblad: mannen bakom kameran” ut. Det var en berättelse, rik på detaljer, som byggde på den mångåriga forskningen. Boken var en stor hjälp i mitt fortsatta arbete med databasen ”Historiskt arkiv”. Samma år firades även Victor Hasselblads 100-årsjubileum och Sören Gunnarsson föreläste tillsammans med astronauten Harrison Schmitt. Harrison Schmitt var den astronaut som 1972 färdats med den allra sista farkosten till månen, Apollo 17, och var den som avtäckte statyn ”I am the camera”, som står på Götaplatsen.
Under årens lopp har Sören samlat mycket material om Hasselblad och successivt har han donerat detta till Erna och Victor Hasselblad Stiftelse. Vår kontakt i början handlade strikt om Hasselblad. Men allteftersom åren gick började Sören också tipsa mig om fotografiska evenemang, webbplatser, böcker och ibland skickade han sina dikter till mig.
Den sista kontakten jag hade med Sören var i oktober. Det handlade då om det under andra världskriget tyska nedskjutna flygplanet som burit flygspaningskameran, som gav Victor Hasselblad uppdraget att göra en liknande kamera till svenska flygvapnet.
Sören skriver:
Tack för att du hörde av dig
Vår kommunikation ska inte ta slut
Men jag är duktigt trött och det är fortfarande många frågor att reda ut.
Minnet du berättar är ju riktigt intressant
Tänk om det funnits en bild från tiden när han vaktade det tyska planet också.
Vi hörs
Sören
Men vi hördes inte vidare.
Elsa Modin
Så minns vänner och kolleger Sören Gunnarsson
Gunilla Knape:
Vid ett av våra senare samtal berättade Sören för mig om sitt första möte med Rune Hassner, som hade synpunkter på en text Sören översatt till svenska för en Kodak-tidskrift. Rune hade förstått att Sören inte var så insatt så han började med att ge Sören en lektion i fotohistoria och fler kom det att bli. Kanske påverkade detta Sören i hans engagerade berättande om sina upptäckter i samband med att han t ex gjorde sitt projekt om Victor Hasselblad. Privata historier som aldrig kom på pränt i boken men värdefulla för att förstå vad Sören var inne i och så djupt engagerade sig i. Opublicerade texter som Sören lämnade efter sig.
I våras skickade Sören över en sida om ett sidospår - om Victor Hasselblads syster Tyra - som han inte kunnat släppa. Ett färdigt manus låg sedan länge klart - ett knappt år tidigare hade jag fått det fantastiska manuset om Tyra i sin helhet.
Sören avslutade mailet med:
Vid något tillfälle skrev jag till Agneta Pleijel för jag tänkte hon var skickad att skriva historien om Tyra. AP svarade: Skriv själv för fan.
Leif Nelvin:
Jag tänker på Sörens alla opublicerade texter: till exempel den blinda flickan i novellen ”Den bruna vasen” från kriget. Hästen som gick igenom isen i novellen ”Hästens öga”. Novellen ”Natt och dimma” där Sören och hans kompis lyckas smita in på en barnförbjuden film och chockerades av förfilmens förfärliga bilder av Förintelsen. Om E:s mamma som hittade en förmögenhet i ett kavajfoder…
Och inte minst romanen om Tyra, Viktor Hasselblads storasyster, som blev omyndigförklarad som tonåring men sedan kom ut i världen och gifte sig med en före detta officer från Estland. Sören skildrar fint hur Tyras liv sammanfaller med Tysklands historia under 30-och 40-talet
Eller det sista han skickade. En novell utan namn som börjar med orden ”Nu är du i södra Frankrike”. Lite surrealistisk. Handlar uppenbarligen om Sören själv och är förlagd till Nice (eller ”Nissa” som Sören skriver) där han och Ulla bodde tidvis. Sören verkar här inspirerad av både Vonnegut och Östergren. Jag skrev tillbaka att jag tyckte att det var det bästa han skrivit.
De som stannar på parkeringsplatsen (i Nice) tittar inte längre upp mot balkongen när de kommer hem på kvällen. De har ingen att vinka till. Mannen som satt där och antecknade verkar bortrest. Snart har de glömt att han satt där i stort sett varje dag. De verkar upptagna av sina liv. De är trötta, de ska laga mat, de ska vila, de ska älska, de ska fundera på vad de ska göra nästa helg …
Jan Grahn:
Som redaktör för inte minst Hasselblad Forum kom Sören i kontakt med många av världens ledande fotografer och deras bilder. De influenser han fick förvaltade han väl. Bland annat var han en av initiativtagarna till tidskriften Camera Natura.
Sören fungerade också för många fotografer som en slags "curator". Han var synnerligen kreativ till glädje för såväl kolleger som vänner. Han älskade bilder och förmedlade ofta vardagsbilder från sin Iphone. I Sörens värld fanns också litteraturen, jazzmusiken, filmen och mycket annat. De som följde hans blogg blev informerade om litterära händelser, skivinspelningar och andra kulturella händelser.
Pianisten Keith Jarrett var en favorit och för många av oss har han berättat om en av dennes utomhuskonserter i franska Nice, när han och hustrun Ulla formligen omslöts av Jarrettimprovisation och och ljum medelhavsvind. I Nice och den egna lägenheten kunde Ulla och Sören fly undan vardagen och de sjukdomar som under lång tid förföljde dem.
Ulf Sveningson:
Vi hörs, jag hör av mig. Så avslutades en konversation som Sören Gunnarsson och jag hållit igång sedan 1970. Sören sitter och pillar med dom oundvikliga pillren han blivit ordinerad. Har jag tagit den röda, lilla. Det är svårt att hålla reda på... förstår du. Köksbordet är dukat och tillsammans, men på avstånd, äter vi en bit inhandlad thaimat, den rätt som Sören föreslagit. Vi dricker alkoholfritt och vatten. Vi minns gemensamma vänner och resor vi gjort tillsammans. Så fort åren har gått. Efter en timme är Sören trött, jag knäpper en bild med mobilen. Avskedet blir utdraget, jag går till dörren, vänder åter till köksbordet, rör Sören vid axeln. Vi hörs, jag hör av mig.
Vissa människor har funnits hela mitt liv. Sören var en sådan. Vårt samarbete inleddes med en text Sören skrivit om hur han en dag med familjen gjort en rundtur med Paddan, och upprörts över att guiden inte nämnde ett ord om Slottsberget och varvsarbetarnas slit, däremot att bokstäverna på Götaverkens docka var elva meter höga. Den texten angav tonen i vårt vidare samarbete. Vi reste till USA tillsammans, Vi vandrade 52nd Street ned. Nu en gata långt från fornstora dar, och vi hade vi hela tiden Charlie Parker som ghost-guest. Sören såg till att han hängde på. Parkers liv, Parkers solon. Sören spelade på. Uppror. Vi hamnade på Bradleys' och där satt McCoyTyner och lirade piano. Vi tar en öl, vi tar två.
Men för Sören är natten ung. Jag lämnar honom där på ett kallt snöigt Manhattan. Han drar vidare, slukas av mörkret. Morgonen därpå får jag en entusiastiskt berättad redogörelse för nattens äventyr, och jag är glad att Sören kom helskinnad hem. Ett minne, så starkt.
Vårt sista gemensamma projekt har titeln ”Göteborg bland annat”. Under året som gått har Sören sänt mig texter, material som han lagt på hög i byrålådan. Texter som hamnat vid sidan av. Sören ville summera sina år i Göteborg. Jag har samlat mejlen i en mapp, märkt Sörens texter. Den sista lyder: Är nu på Kungsbacka sjukhus. Palliativa avd. Får se hur det går.
Tack Sören för alla fina stunder vi haft tillsammans. Nu har jag ingen Sören att ringa.
Tord Melander:
Sören var en kämpe ända ut i de söndervärkta fingerspetsarna.
Det var ändå inte den enda och allvarligaste sjukdomen han drabbades av under ett arbetsamt men spännande liv. Sjukdomar som successivt bröt ned honom, framgick det av kortfattade, sammanbitna mejlrapporter om det allt sämre hälsotillståndet senaste halvåret.
Det gick fort på slutet, särskilt efter Ullas bortgång mindre än tre veckor före hans egen. De hade hållit ihop i vått och torrt sen gymnasietiden i Borås.
Har nu flyttats till palliativa avd i Kungsbacka. Hör av mig.
Så löd sista mejlet. Men det gjorde han inte. Kunde inte, orkade inte, hann inte. Det gjorde lite ont efter nära 40 års vänskap att inte kunna växla några avskedsord ... På mindre än en vecka var allt över.
Dessbättre fick Sören uppleva många framgångsrika ögonblick i livet. Hans stora lycka var inte att ta miste på när mästerverket om kameraikonen Victor Hasselblad var klar. Kanske kände han lite stolthet också, även om det inte låg för honom, men definitivt lättnad efter en fantastisk forskningsinsats under många år.
Jag fick lite inblick i arbetet under resans gång, särskilt när han hade grävt fram okända, rafflande uppgifter kring Hasselbladarens långt ifrån oproblematiska lansering i Nordamerika. Det är en berättelse bitvis spännande som en thriller och som garanterat hade kunnat läggas fram som en avhandling i ekonomisk historia vid Göteborgs universitetet. Men akademiska meriter var inget som lockade Sören.
När boken låg klar för tryck fick jag förtroendet att läsa korrektur för att upptäcka eventuella felaktigheter. Det gjorde jag inte vad jag minns, ett och annat skrivfel såklart, så jag läste två gånger för säkerhets skull.
Och vad gör man nu när saknaden efter både roande och oroande mejl redan trängt sig på? Mejl om stort och smått, långa och korta, goda anekdoter med en knorr på slutet, märkliga möten, bilder tagna med Sörens speciella blick för poänger?
Vi som fick nöjet att vara Sörens och Ullas vänner i många år får försöka leva på minnen. Av femtioårskalas, bröllop, silverbröllop, surströmmingskakas, midsommarfester, en magisk sommarkväll söder om Varbergs fästning med picknick i strandgräset och musiken från Rocktåget klart hörbar på håll, en minnesvärd resa till ”deras” Nice med omnejder.
Så kan man kanske tänka sig att vänskapen lever vidare fast på ett slags sparlåga.