Hur var semestern då? En ruin av krossade drömmar och förhoppningar, tackar som frågar.
I år var nämligen planen att ta tag i något som jag negligerat i många år. En sak som länge skavt i mina tankar men som av olika orsaker aldrig blivit av.
Nämligen mitt tv-spelande.
Alltså inte sluta eller skära ner. Utan börja. Vad trodde ni?
Jag skulle vara ledig i flera veckor. Barnen är mer eller mindre fullvuxna så jag behöver inte längre ägna somrarna åt att se till att de inte stoppar munnen full med stenar, kissar i andras trädgårdar eller drunknar.
En lindrig men ändå fotskada gjorde att jag inte kunde hänga med min fru på promenader i naturen på ett tag. Något som annars skulle tagit upp försvarliga delar av semestern.
Med andra ord blåste vinden från rätt håll. Stormen kunde inte bli mer perfekt. Stjärnorna radade upp sig på ett sätt som sa ”gött för dig, Johan”.
Första lediga dagen satte jag mig på knä framför min gamla Playstation 4. En gång en källa till glädje. Nu mest bara ytterligare en klump bortglömd elektronik inslängd i en dammig hylla tillsammans DVD-filmer, SCART-kontakter och illaluktande sladdhärvor.
Ömsint klappade jag dess slitna metallhölje som inte fått uppleva en mänsklig hand på flera år. I höjd med USB-portarna viskade jag ”dina ensamma dagar är över, gamle vän” så mjukt och vänligt jag kunde.
Fyra veckor av kravlös ledighet låg framför mig.
Det är ordet ”kravlös” som är den verkande ingrediensen här. För en del är kravlöshet att vara salongs på rosé i en segelbåt i en gästhamn. För andra är det att snickra en altan.
För mig, i alla fall sommaren 2024, var det att köra bil och skjuta. Var för sig eller samtidigt.
Men vad jag inte visste var att under tiden jag varit borta hade tv-spel förändrats.
Med viss förväntan laddade jag ner och startade ett spel som handlade om att skjuta zombies. Härligt. Älskar att skjuta zombies. Får jag välja mellan att skjuta zombies eller gå och bada väljer jag det förra vilken dag som helst i veckan. Men vänta, innan jag fick skjuta zombies var man tvungen att titta på ett långt intro där folk pratade i viskande tonfall. Inte riktigt vad jag är ute efter när hela mitt inre skriker efter att få skjuta zombies men jag tittar väl ändå eftersom det kanske är viktigt så man fattar hur man ska spela. Tar det aldrig slut?
Fyra veckor av kravlös ledighet låg framför mig.
Man skulle ju kunna tro att Lars Norén skrivit manus med tanke på hur mycket prat som förekommer i det här spelet. Ah, nu börjar det. Jädrar vad gött det ska bli att få skjuta zombies. Nähä, jag ska visst välja ut en grupp med olika karaktärer och sen fördela olika färdigheter mellan dem. När startade jag det här spelet egentligen? 20 minuter sedan? 20 minuter av att inte få skjuta zombies är minst 18 för mycket så jag bytte till ett annat. Någonting om att hoppa runt i en gräll fantasivärld. Det är ju förvisso inte lika kul som att skjuta zombies men framför allt är det inte att bottenmåla en båt eller vara på utflykt vid Ales stenar så jag svalde förtreten. Men nej, för innan man fick göra något kul var man tvungen att leta upp grejer som man skulle kombinera med andra grejer för att bygga ytterligare en grej.
Leta. Bygga. Snickra. Bokstavligen de grejer jag spelar tv-spel (och jobbar med kultur) för att undvika.
Så jag testade ett annat. I det skulle man driva en sushirestaurang. Vad hittar de på härnäst? Ett spel om att jobba på löpande bandet? Ha tvättstugan? Hämta på förskolan? Ursäkta mig, men det är den totala motsatsen kravlöshet.
Så jag gav upp och la mig på soffan för att läsa en bok i stället. Tv-spel är ingen lek längre.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
