En tidningstext måste gripa tag i läsaren direkt, har jag fått lära mig. Man måste spetsa till det lite för att väcka intresse.
Ändå vill jag inleda den här texten på följande vis: Det är knepigt med mänsklig kommunikation.
Inte särskilt spetsigt. Men sant.
Exempel nummer ett är hämtat från en dag nyligen när jag kom ut från en affär vid Chapmans Torg och ställde mig att låsa upp cykeln.
På trottoaren kommer en joggare lufsande – en medelålders man som närmast vacklar fram, illröd i ansiktet. Hans andhämtning är av det slaget att jag börjar fundera på var närmsta hjärtstartare kan finnas.
Mitt framför mig stannar mannen och flåsar fram:
– Var har du fått tag på den cykeln?
Det är en överraskande fråga på alla sätt. Min hoj är en gammaldags herrcykel utan moderna finesser. Formuleringen ”fått tag på” tycks dessutom antyda att jag har gjort något fel.
Hon stirrar ilsket på mig. Så pass ilsket att jag instinktivt drar åt mig vaderna.
Jag talar hur som helst om var jag köpte cykeln för rätt många år sedan.
– Har du kvittot kvar? flåsar mannen.
– Det tror jag nog.
– Tur för dig, för jag har blivit av med en sån cykel och om du inte hade haft kvitto skulle du ha varit jävligt illa ute.
Och med det flåsade mannen vidare.
Det tog mig flera dagar att förstå vad som var så skruvat med mannens hot: det kom ju i galen ordning! Först förvissade han sig om att cykeln inte var stulen, först därefter kom hotet – som ju då var inaktuellt eftersom han redan hade konstaterat att det saknade grund.
Den där mannen behövde jobba på sitt löpsteg. Men ännu mer på att bli tydlig i sin kommunikation.
Nu till exempel nummer två.
Den här gången är det jag som joggar, eller har joggat – jag står och stretchar vaderna mot en husvägg när en Renault Clio gör en ovanligt skicklig fickparkering framför mig. Den lyckas lirka sig in på ett utrymme som nästan inte finns.
Ur bilen stiger en uppenbarligen stressad kvinna. Hon står precis vid mina utsträckta vader, vi är så nära varandra att det liksom känns omöjligt att inte säga något.
– Snygg parkering, säger jag. Men du kan få böter när du står åt fel håll.
För så är det: kvinnan har sneddat över vägbanan och parkerat mot färdriktningen.
Hon stirrar ilsket på mig. Så pass ilsket att jag instinktivt drar åt mig vaderna.
– Nej, det är bara det att jag vet en person som …, börjar jag defensivt.
Nu kliver kvinnan ända inpå mig, kör fram sitt ansikte mot mitt och vrålar så saliven stänker:
– NEJ!
Jag tystnar förstås och hon försvinner snabbt iväg.
Efteråt tänker jag att kvinnan antagligen har gått en självförsvarskurs där hon inte bara har fått lära sig att göra fysiskt motstånd utan också att höga skrik tillfälligt kan paralysera en angripare. Det är förstås utmärkt.
Nu var ju jag dock ingen angripare, så hennes reaktion var kanske en aning överdriven.
Så – den här texten går alltså ut på att visa vilken rekorderlig typ jag är medan alla andra beter sig buffelaktigt?
Nja, låt mig vrida på det ett varv till.
Om det hade varit en man som klev ur bilen, hade jag då gett honom det där rådet om att inte parkera mot färdriktningen? Eller hade jag bara tänkt: Vilken idiot, hoppas han får böter.
Varför kände jag att jag – om än i all välmening – måste förklara något för den här kvinnan som hon garanterat redan visste?
Finns det förresten inte ett namn för det beteendet?
Svårt, som sagt. Det där med mänsklig kommunikation.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
