Trött (och oss emellan lite bakis) anländer jag till centralstationen efter ett Stockholmsbesök.
För att komma hem tar jag vagnen till Stenpiren för att byta till en buss som tar mig hundra meter från ytterdörren.
Jag har tidigare hyllat Stenpirens futuristiska Science fiction-brutalism i dessa spalter men nu ska det banne mig bli annat ljud i skällan.
För i den väldigt avlånga busskuren fanns bara två sittplatser. Som för tillfället nyttjas av dels av en ungdom uppslukad av tiktok, dels av en mumlande gubbe som var uppslukad han också men oklart av vad. Då jag är svensk betyder det att även om rumputrymme rent tekniskt existerar så utnyttjar man den inte. Platsen är upptagen. Punkt. Detta är ingen slapp ”hö hö svenskar är så blyga”-spaning. I vårt gemensamma nationella medvetande finns nedärvt att hålla värmen, undvika att bli uppäten av björnar och inte öppna när prosten kommer. Då håller man sig på sin kant. Så lång, bakis, lat och med ryggsäck står jag upp och väntar på bussen. Finn fyra fel.
Är det inte lite märkligt att det finns så få sittplatser på en sådan här centralt belägen knutpunkt? Med mätfunktionen i telefonen beräknar jag att själva refugen vid busshållplatsen är ca 45 meter. Antalet meter stjärtyta bakom skydd? Två.
Visserligen finns några pallkragsliknande schabrak lite längre bort som man kan sätta sig på men dessa är inte skyddade från vädrets makter. Det är som om någon illvillig gymnastiklärartyp bestämt att degenererade latmaskar som envisas med att vilja sitta ska straffas av Göteborgsväder. Käka duggregn, tjockis!
Varifrån kommer den, vår tids rädsla för att sitta? Eftersom jag är en fantasifull person börjar en konspirationsteori ta form. Till skillnad från dumheter som att jorden är platt eller att satanister har barnplågarbaser på månen är denna ytterst rimlig. Någon vill inte att vi ska sitta utan att betala för det!
I vårt gemensamma nationella medvetande finns nedärvt att hålla värmen, undvika att bli uppäten av björnar och inte öppna när prosten kommer.
Nu kan ju inte ens jag bygga en tes på något jag mest ”känner på mig” efter att ha fått en hjärnfjärt på en enda av stadens alla hållplatser. Så jag bestämmer mig att för en gångs skull göra lite riktigt journalistiskt fotarbete. Jag tar vagnen till Gamlestads torg för att se hur det står till med sittmöjligheterna där. Konstaterar att det är ungefär samma. Hållplatserna är belägna vid avlånga refuger med några få sittplatser. Visserligen finns ett flertal bänkar inne i en väntsal men dess konstruktion innebär otäck närkontakt med främlingar. Något som jag redan etablerat är något vi helst inte sysslar med här. Min poäng är kanske inte grundmurad med nog har ett första spadtag tagits.
Jag blir orolig för framtiden. Erkänner utan omsvep att anledningen till att jag inte vill stå i onödan är ren, ogenerad lathet. Men de där som MÅSTE sitta? Gamla? Svaga? Alkisar? Var hör de hemma i de spänstiga och välbeställdas Göteborg? Alla har inte råd att slå sig ner på en uteservering. Och vad är det för fel med att vara lat egentligen? Hade Marcel Proust kunnat skriva raderna ”dessa dagar fyllda av en mängd väderomslag, luftfenomen och åskbyar, att den late inte tror sig ha slösat bort dem därför att han intresserat sig för den aktivitet som atmosfären, så att säga i hans ställe, har utvecklat” om han inte fått sitta och glo?
På vägen hem passerar plötsligt vagnen Olskrokstorget. Det är som när solen tittar fram efter regnet. Jag måste kliva av och gå runt lite för att tro mina ögon. Där finns bänkar överallt.
Men hur länge kommer de få vara kvar? När grävmaskinerna kommer för att ta bort den sista bänken på Olskrokstorget kommer jag kedja fast mig i den.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
