Vid andra världskrigets slut befriades vårt grannland Norge och den nazistiska ockupationen upphörde. Samma höst, den 24 oktober 1945, arkebuserades Vidkun Quisling på Akershus fästning i Oslo, efter att ha dömts till döden för landsförräderi och mord. Han blev 58 år.
Inte minst i Norden och England är hans namn idag synonymt med förrädare. Är du en kollaboratör, som säljer ut ditt land till ockupationsmakten, då är du ”en Quisling”.
Flera amerikanska skribenter och debattörer har på senare tid också använt sig av begreppet, och pekat ut presidentkandidaten Donald Trump och hans följare som quislingar. ”Trump vill skapa en regering av quislingar” menade exempelvis David Driesen i HNN, History news network. Även Paul Krugman kallar Trump en quisling, och förklarar varför i sin politiska kolumn i New York Times.
Norske regissören Erik Poppe, bioaktuell med filmen ”Quislings sista dagar”, drar utan att tveka paralleller mellan den norske landsförrädaren och mer nutida despoter som Putin och Trump.
– Quisling var väldigt farlig, eftersom han rent ideologiskt hela tiden var så övertygad om att han hade rätt, säger han.
Sedan andra världskriget har Vidkun Quisling betraktats som ett monster i hemlandet – men också som en smått patetisk och löjeväckande figur, berättar Poppe vidare.
– Ett tag var han till exempel gift med två kvinnor.
Under arbetet med filmen har Poppe försökt nå bortom dessa klichéer för att komma åt människan bakom monstret. Samtidigt betonas politikerns ideologiska hårdhet och brist på samvete.
– Under tiden får publiken en karta av vad som pågår i huvudet på en sådan här person.
Hur blev Quisling då en av de värsta förrädarna någonsin inom den västerländska historien? Vad var det som hände?
Sommaren 1887 fick Anna Bang och Jon Quisling, präst och teolog, en son. Vidkun växte upp i norska Fyresdal, Telemaerk och Gjerpen och gick på latinskola i Drammen. I lokaltidningen uppmärksammades han för att, med fara för sitt eget liv, ha räddat en flicka från att drunkna i Drammenälven.
En lysande karriär som diplomat och hjälparbetare
Senare, vid militärhögskolan, tog han officersexamen med strålande resultat. Betyget var det högsta som delats ut sedan skolan grundades 1817. Quisling blev kapten, stationerades i Petrograd – dagens St Petersburg – som norsk militärattaché och inledde på 1920-talet en lysande karriär som diplomat och hjälparbetare i Ukraina. 1922 träffade han också sin livskamrat Maria Quisling
En period mellan 1926 och 1929 var han bosatt i Moskva, men vid hemkomsten till Norge tog han avstånd från kommunismen. Istället varnade han för dess utbredning och 1931 var han med och grundade Nordisk folkereisning i Norge, med fascistisk inriktning. En organisation som främst riktade sig till personer i företagslivet, försvaret och förvaltningen.
Åren 1930-1933 var han försvarsminister för Bondepartiet under två olika statsministrar. Därefter startade han det egna partiet Nasjonal samling, NS, som gick från att driva kristen-konservativ politik till att från 1935 närma sig den tyska nationalsocialismen.
Vidkun Qvislings intresse för samtidens rasläror kom att utvecklas till nazism. Den tyske diktatorn Adolf Hitler stödde aktivt Nasjonal samling och han och Vidkun Quisling träffades flera gånger.
Under dessa möten såg de framför sig en utveckling av Norden till ett ”Storgermanskt” rike.
På kvällen den 9:e april 1940, när Norge just ockuperats av Nazityskland, höll Vidkun Quisling ett omtalat radiotal som överraskade många. Där utropade han sig själv till Norges nye stats- och utrikesminister. På eget bevåg genomförde han därmed en statskupp, även mot tyskarnas vilja.
Eftersom Quisling helt saknade legitimitet i norrmännens ögon tvingades han av nazisterna att träda tillbaka och resa till Tyskland. Först i februari 1942 utnämnde tyskarna honom till ministerpresident. Nasjonal Samling blev då också det enda tillåtna politiska partiet i Norge. Det trots att partiet bara hade fått två procent av de norska rösterna i valen 1933 och 1936.
Peder Olsen blev motvilligt Quislings själavårdare
Quislings storhetstid vid makten blev inte lång. Efter tre år, 8 maj 1945, kapitulerade de tyska stridskrafterna i Norge. Nasjonal samling, och dess paramilitära organisation Hirden, förbjöds med omedelbar verkan.
I augusti samma år inleddes rättegången mot Quisling som kom att leda fram till den forne ministerpresidentens avrättning. I fängelset besöktes Vidkun regelbundet av prästen Peder Olsen som, mot sin vilja, hade utsetts till hans själavårdare.
Prästen och hans hustru Heidi skrev under den här tiden dagbok. Deras anteckningar, som nu publicerats, avslöjar bland annat detaljer om hur de båda männen samtalade, argumenterade, bråkade och slängde sig med olika bibelcitat.
Dagboken öppnade nya perspektiv och gjorde att Erik Poppe vågade förverkliga sin mångåriga dröm: att göra film om hemlandets värste förrädare och mest hatade politiker genom tiderna.
Filmen fokuserar på samtalen mellan humanisten och fascisten, och försöker gestalta kampen mellan dessa övertygelser.
Att försöka tränga in i Vidkun Quislings psyke, utan att för den skull göra honom till en martyr, kändes som en svår men viktig balansgång.
– Vi må ta honom på allvar, försöka förstå vad som driver honom, vad som formar honom, hur han tänker, säger Erik Poppe över zoom.
Erik Poppe om Quisling: ”Han blev sjuk av ensamhet”
Visserligen uppfattade Quislings klasskamrater honom som snäll och hjälpsam under skoltiden, påpekar regissören. Samtidigt kände de väldigt starkt hela tiden hans behov av att vara för sig själv.
– Han klarade aldrig av att bli en del av oss. Han var så ensam att han blev sjuk av ensamhet. På det viset var han och 22 juli-terroristen inte helt olika, säger Erik Poppe som gjort mer än en film om ett nationellt trauma.
”Utøya 22 juli” från 2018 kretsar kring massakern på Utøya då Breivik dödade 69 ungdomar som var på socialdemokraternas politiska sommarläger på ön. I dessa filmer, och även i ”Kongens val”, löper ett och samma tema som en röd tråd, menar regissören: den sköra demokratin.
– Demokrati är inte något vi kan ta för givet. Det är en skör konstruktion, om vi inte värnar om den. Demokratin är ju helt beroende av att vi står upp för den varje dag.
Avgörande för framtiden, menar han, blir om vi förmår uppmuntra barn och unga vuxna att bjuda in till gemenskap, inkludera hellre än att exkludera.
– En av de svåraste och mest smärtsamma känslor ett barn kan uppleva är ju att vara utanför. Att vara mänsklig är att vara medmänniska.
Efter premiären har reaktionerna på ”Quislings sista dagar” varit starka, i viss mån också oväntade. Efter en visning på filmfestivalen i Toronto reste sig en grupp från Egypten upp och sa: ”Du gjort en film om vår ledare.”
Strax därefter var det istället några kineser i publiken som tackade: ”För oss handlar filmen om Deng Xiaoping”.
Läs mer på GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Quislings sista dagar” i regi av Erik Poppe
LÄS MER:Norsk tidning ber om ursäkt efter Quisling-skämt
LÄS MER:Ny bok namnger norska nazistpoliser
Erik Poppe
Yrke: filmregissör, manusförfattare, regissör
Ålder: 64 år
Filmer i urval: ”Hawaii, Oslo” (2004), ”Kungens val” (2016) liksom senaste filmen delvis inspelad i Göteborg, ”Utøya 22 juli” (2018), ”Utvandrarna” (2021).
Aktuell: med filmen ”Quislings sista dagar” som ligger etta på biotoppen i hemlandet Norge och som just haft premiär på svenska biografer. Arbetar härnäst med en långfilm efter manus av gode vännen Jon Fosse, som fick nobelpriset i litteratur 2023.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
