![Den ryska författaren Leo Tolstoj var stationerad i Sevastopol under Krimkriget. I några noveller som lade grunden till hans rykte riktade han en lidelsefull anklagelse mot krigets vanvett: "[...] återigen vinner dödens och lidandets redskap, återigen flyter oskyldigt blod, återigen hörs jämmer och förbannelser."](/images/article/8e700a54-6511-40c5-b844-71354ea1f0b2/images/3KhlMceWTNBpLvCCmsPXvHQD7YlA-TALL.jpg?width=3840&quality=75)
Åren 1853-56 utkämpades ett krig mellan Ryssland och en koalition av europeiska stater. Där ingick de gamla ärkefienderna Frankrike och England, jämte Sardinien och Osmanska riket. Den viktigaste krigsskådeplatsen var Krimhalvön, som har givit kriget dess namn. Krimkriget är en viktig aspekt av den historiska bakgrunden till tragedin, som nu har drabbat Ukraina.
Kriget upptar inte ett särdeles stort utrymme i historieskrivningen, men det var ett av de stora europeiska krigen mellan Waterloo och Första världskriget. Industrialiseringens framväxt påverkade krigföringen. Järnvägen användes för trupptransporter och ångdrivna örlogsfartyg togs i bruk. Även pressen hade moderniserats. Genom telegrafen kunde journalisterna snabbt rapportera från fronten och de första krigsfotograferna tog bilder som man inte i första taget glömmer. Engelskan Florence Nightingales lovvärda insatser i vården av de sårade och döende på militärsjukhusen bidrog även till att stärka sjuksystrarnas ställning.
Under 1700-talet hade Ryssland expanderat till en stormakt. Peter den store grundlade år 1703 S:t Petersburg, som gav ryssarna ett fäste vid Östersjön. 80 år senare anlade Katarina II hamnstaden Sevastopol på Krim. Staden skulle bli en av den ryska flottans viktigaste baser. Dess geopolitiska betydelse kommer delvis av att den indirekt ger Ryssland tillgång till Medelhavet, som genom Bosporen är förbundet med Svarta havet.
Genom telegrafen kunde journalisterna snabbt rapportera från fronten och de första krigsfotograferna tog bilder som man inte i första taget glömmer.
En viktig fråga under 1800-talet rörde sammanfallet av Osmanska riket, vars centrum låg i nuvarande Turkiet. Det hade successivt försvagats och kallades nu för "Europas sjuke man". Stormakterna ville alla åt en del av den kakan. Ryssarna hade siktet inställt på Konstantinopel (Istanbul), som en gång hade varit huvudstad i det ortodoxa Bysans.
Samtidigt rapporterades det om en dramatisk konflikt mellan ortodoxa och katolska munkar i Jerusalem och Betlehem. Bråket, som rörde vissa privilegier i Födelsekyrkan, var svårbegriplig även för samtiden. I svensk press talades det om "munkgrälet". Ryssarna har traditionellt sett betraktat sig som ortodoxins beskyddare och på ett motsvarande sätt har Frankrike vakat över den katolska befolkningen i Levanten.
När ryska trupper gjorde en sydvästlig framstöt mot Donaus mynning, som då låg under osmanskt styre, rann bägaren över. Efter tre år av stridigheter avgjordes det till västmakternas fördel. Sevastopols fall, efter en långvarig belägring, var utslagsgivande. Det mänskliga lidandet blev stort, och som alltid är det framförallt vanligt folk, snarare än de som anstiftar krigen, som blir hårdast drabbade. Den ryske författaren Leo Tolstoj befann sig i det belägrade Sevastopol som artilleriofficer. I några noveller som lade grunden till hans rykte riktade han en lidelsefull anklagelse mot krigets vanvett: "[...] återigen vinner dödens och lidandets redskap, återigen flyter oskyldigt blod, återigen hörs jämmer och förbannelser."
Sverige pressades av västmakterna att gå med i kriget på deras sida. Sedan Napoleonkrigens slut hade emellertid den svenska neutralitetspolitiken börjat ta form. Den fick allt stramare formuleringar år 1834, då landet bestämde sig för att hålla sig utanför det krig som hotade att bryta ut mellan England och Ryssland. Under Krimkriget sattes denna hållning ytterligare på prov. Utrikespolitiken var på den tiden alltjämt nära knuten till kungens person, och det har skrivits ganska mycket om hur Oscar I, den andre av bernadottarna, resonerade i frågan. Kungen ställde hårda krav som västmakterna inte kunde acceptera för ett eventuellt svenskt deltagande i kriget.
Stämningarna i landet präglades av revanschlystnad mot "arvsfienden" Ryssland, som hade erövrat Finland märkesåret 1809.
Liksom i våra dagar fruktade man att kriget skulle sprida sig till Östersjön och Sverige. Man debatterade om utökade anslag till försvaret, koleran grasserade och Carlstens fästning försattes i krigsdugligt skick. Stämningarna i landet präglades av revanschlystnad mot "arvsfienden" Ryssland, som hade erövrat Finland märkesåret 1809. Den liberala pressen utpekade tsar Nikolaj I som en despot, medan ultrakonservativa kretsar såg ett bålverk mot de revolutionära rörelserna i Europa i tsarismen.
Vid ett skede kom kriget farligt nära. Sverige hade låtit koalitionen använda det gotländska Fårösund som bas för sina härjningar i Östersjön. Och sommaren 1854 betvingade en fransk-engelsk flottstyrka den ryska fästningen Bomarsund på Åland. Sent följande år undertecknade Oscar I "novembertraktaten", en defensiv allians med Frankrike och England, där Ryssland betraktades som den potentielle fienden. Men trots att man på olika vis närmade sig västmakterna, så deltog Sverige aldrig aktivt i Krimkriget och neutralitetsprincipen befästes.
Robert Azar är författare, kritiker i GP Kultur och doktor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
Läs mer om kriget i Ukraina:
LÄS MER:Sluta vara naiva – rysk propaganda är ett vapen
LÄS MER:Ukrainas historia – som Putin inte vill kännas vid
LÄS MER:EU kan åter bli ett fredsprojekt
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
