"Finns det utrymme för visioner i en tid när vi har så många svåra problem framför oss, inte minst för en hållbar utveckling?"
Frågan ställdes under stadsbyggnadsdebatten på Stadsmuseet i förra veckan och den tycks mig feltänkt. Den utgår från att visioner är en lyx, drömmar långt bortom den hårda verkligheten. Men i själva verket är visioner en nödvändighet just i en tid av förändring, för att konkretisera ett annat sätt att leva och få brett gehör för det. Det gör att behovet av visioner i dag är större än kanske någonsin.
Det kommer också allt fler studier av ett möjligt hållbart samhälle och vägen dit. En av de mest ambitiösa är Bilder av framtidsstaden, en 574-sidig rapport från ett forskningsprojekt med deltagare från FOA, Stockholms universitet och KTH.
Den använder sig av backcasting, en vanlig teknik för framtidsstudier. Ett mål tas för givet, det hållbara samhället, och ett antal scenarier för att nå dit studeras. Tekniken används också i en annan färsk studie, Tvågradersmålet, från Naturvårdsverket. Den har samma tidshorisont, 2050, och diskuterar energiresurser och energianvändning, alltså både teknik och beteendemönster. Slutsatsen blir att en 85-procentig minskning av koldioxidutsläppen skulle klaras med ny teknik, om det inte vore för en förväntad tredubbling av konsumtionen!
Det speciella med Bilder av framtidsstaden är hushållsperspektivet och de två dimensionerna tid och rum.
Det handlar om vardagslivet och arkitekturen. Tre olika sätt att rumsligt organisera staden multipliceras med två olika tidsuppfattningar till sex scenarier. De tre olika stadsstrukturerna utgår alla från en kraftig tillväxt av Stockholmsregionen med 700 000 nya invånare (ett antagande som inte närmare motiveras). Utbyggnadsmönstren kallas stadskärnor (stark förtätning i ett antal noder eller nya centra), förstärkning (måttlig förtätning över hela staden) och låghus (utbyggnad av tät småhusbebyggelse i kanten av grönområden).
De två tidsuppfattningarna kallas puls och lugn, och bygger på två olika strategier för att lösa den allmänt upplevda tidsbristen: köpta tjänster och rationalisering eller minskat lönearbete och upplevelseorientering i slow-rörelsens anda.
Bokens genomgång av byggstenarna till dessa scenarier är en myllrande rik sammanfattning av de flesta aspekter på hållbarhet ur hushållsperspektiv. Här diskuteras allt från de ekologiska livsmedlens mindre energianvändning till kommunal tidspolitik (finns i Milano, Bremen och Hamburg).
Här finns också "stigberoenden" och tröga strukturer som den under lång tid med hjälp av billig bensin alltmer "utspädda stadssoppan" (nej, uttrycket är inte rapportens. Den talar om "massiv decentralisering").
De olika scenariernas attraktivitet har testats på ett urval stockholmare, i huvudsak medelklass med visst miljöintresse. Många säger sig föredra scenariot förstärkning och lugn. Rapportförfattarna verkar inte helt nöja sig med det utan argumenterar för att alternativet stadskärnors "megastrukturer" skulle kunna göras arkitektoniskt spännande. De pekar också på att många säger sig vilja ha kortare arbetstid men få väljer det.
Poängen med scenarierna är inte att säga vilket som är bäst utan att de ska vara olika vägar till samma mål: 60 procent minskad energianvändning till två tredjedelar uppnådd med ny teknik och i övrigt med olika kombinationer av minskat flygande och bilåkande, mindre bostads- och lokalytor och större andel tjänste- och upplevelsekonsumtion eller mera gör-det-själv och informell ekonomi.
I slutkapitlet finns ett intressant resonemang om dessa stora och nödvändiga förändringars genomförbarhet. Det handlar om hur alternativa nischlösningar kan få snabba genombrott när det uppstår spänningar i det etablerade systemet, och där just det etablerades tröghet är en förutsättning för sprickor där förändringen kan växa. Sådana oförutsägbara processer ställer stora krav på aktörers öppenhet och mod och vilja att lära genom att göra saker. Visioner som "partiell samsyn" är ett viktigt redskap och betydelsen av framtidsbildernas "lyskraft" understryks.
Bilder av framtidsstaden är en avrapportering av ett forskningsprojekt och som sådan är kanske dess egen lyskraft inte den allra största. Som arkitekt kan jag tycka att den ropar efter just bilder av framtidsstaden, alltså arkitektur som konstnärlig organisation av denna högst praktiska framtida verklighet. Men dess stora förtjänst är att den ger ett så rikt material att tänka vidare med och kring, och göra visionära bilder av. Och sådana behöver vi, nu mer än någonsin.
Det leder tillbaka till stadsbyggnadsdebatten på Stadsmuseet.
Att Anneli Hulthén tyngs av uppgiften att göra praktisk politik av hållbar utveckling, segregation och tillväxt syntes lång väg. Att hon värjer sig mot visioner i form av enstaka spektakulära byggnader kan jag förstå. Men nog vore det roligt om hon och stadsbyggnadsdirektören Lars Ivarsson visade lite större öppenhet och tilltro till visionernas lyskraft. Nu när vi har så ovanligt stora utmaningar att vara visionära kring.
