Vi lämnade hamnen och rundade Vinga. Jag njöt av den nästan trettio meter höga fyren i hårdaste Vingaporfyr, uppförd när Evert Taubes pappa var fyrmästare på ön. Pappa Taube bestämde allt på Vinga, förbjöd till exempel aga i skolan och var helt enkelt ”mäktigare än ett statsråd eller polischef” konstaterar Evert Taube i ett uppfriskande Vingaminne.
Vingas berömda profil är det första man ser när man närmar sig Sverige. Jag tänkte på alla som kommit den här vägen. Jag tänkte på Greta Garbo ombord på Svenska Amerikalinjens ”Kungsholm”. Där stod hon uppe på sundeck. Bred hatt, lång kappa. Det var torsdagen den 13 juni 1935. Garbo möter Vinga, kanske ett återhållet leende? Snart var hon framme vid Masthuggskajen, svart av folk. Där väntade ”Garbo-syndromet” som Ulf Lundell så träffande skriver i nya boken Vardagar 10.
Vi tuffade vidare i några behagliga knop. Ett stycke från fyren öppnade sig Gattulven, en vik som skär djupt in i Vinga, ett av Evert Taubes favoritställen. Det var här han dök upp ur vikens vatten, insvept i tång, och utropade ”det bor en femåring i mitt sextioåriga bröst!”
Bilden är klassisk, syns lite varstans, känns helt spontan, men i ett brev till Margot Lithander ger Taube bakgrunden till tångfotot från Gattulven. Man anar att poeten är i toppform. Han tänker så bra när han badar. Skriver text i huvudet och allt blir ”friskt och käckt”:
– For till Elfsborg, Danmarks Lilja, Skarpenboek och Vinga och badade i Gaddulven. Jag gav min fotograf anvisningar att ta 23 fotografier och gjorde i tankarna ett kapitel för Vi helt färdigt samt en livfull skildring på hexameter för G.P. som omsveper även Marstrand och prejning långt ut i Kattegatt av fiskeflotta.
Av en ren tillfällighet var jag ett tag väldigt ung kollega med just Margot Lithander. Jag hade kunnat fråga om tångbadsbilden och mycket annat. Men jag hade ju ingen aning om att damen i mörkgrön sidenklänning, hon med svarta cigariller i konferensrummet, var Taubes egen sångmö från Hornö. Experten på provensalsk trubadurlyrik, modellen för visan ”Damen i svart med violer”.
På andra sidan Gattulven står en märklig stentavla av rent bibliska dimensioner och på S In-Vinga ytterligare en. Det här är en enslinje som tillsammans med linjen Buskär-Klåveskär bildade den berömda ”Vingamilen” som Göteborgsvarven använde för att kontrollera hastigheten på sina nybyggen. Gjorde Eriksbergs ”Sveadrott” verkligen utlovade 15 knop? Ett fartprov vid ”Vingamilen” måste till för att dokumentera varvets uppgifter för beställaren.
Nu vände vi in mot stan igen och gjorde en sväng runt fyren Viten. Viten, månadens julifyr i GP, en märklig sak. En elva meter hög bottenvåning täcker hela skäret. Sen borde byggnadsverket fortsatt minst tre våningar till, blivit högt som Bell Rock utanför Skottland.
Men efter elva meter slutar bygget ju tvärt av. På toppen står själva fyren, en vitmålad järnkur, från början halvt nersänkt i betongen. Det är en obegripligt stor och massiv bas för en liten sektorfyr. Fundament för en jordbävning, stoppkloss för en Atlantångare.
Från fyren hänger alltså en lång bom i en vajer och från bommen dinglar en repstege fritt ner mot vattnet.
Originalritningen från 1894 finns bevarad i arkivet hos Sjöfartsverket i Norrköping. ”Ritning till betongkummel att uppföras på det sydvestra grundet af Vitarne inom Göteborgs fördelning” har fyringenjören Albert Lundberg skrivit i den vackraste piktur jag sett på en ritning.
1929 ändrades fyren något, fick en lampa av 4:e ordningen, och nu var det ingen mindre än Hilmer Carlsson som höll i ritstiftet. Ständigt denne Carlsson som bland annat byggde kassunfyren Ölands södra grund och kassunen Lilleland utanför Nidingen. Lilleland var ett särskilt förrädiskt rev eftersom stenarna flyttas runt med ström och vågor, en svår utmaning för en av Sveriges främsta fyrbyggare.
Viten hade tidigt en speciell sorts lampa som inte krävde tillsyn så ofta. Men fyrvaktaren måste ändå dit ibland och klättra upp i stegjärn på utsidan av fyren. Det var inte enda sättet. På en helt galen bild från Sjöfartsverkets arkiv syns även en annan väg att ta sig till fyren. En väg som får till exempel den svinhala trätrappan längs berget till Sollids fyr (VG 220521) att verka rätt så trivsam ändå.
Från fyren hänger alltså en lång bom i en vajer och från bommen dinglar en repstege fritt ner mot vattnet. Här skulle fyrvaktaren klättra upp och sen balansera som en lindansare in till själva fyrkroppen där det satt några extra stegjärn. Fyringenjör Tobias Johansson på Sjöfartsverket i Norrköping tycker arrangemanget med repstegen ser ytterst tveksamt ut.
– Antagligen kan det ha varit för grunt eller svåråtkomligt att lägga till vid klipphällarna så då har man fått klättra upp för en repstege. Känns väldigt osäkert och inte direkt arbetsmiljövänligt!
Själv tycker jag det mest liknar ett nytt äventyr i Fångarna på Fortet. För min inre syn ser jag Gunde Svan med sitt timglas: ”Här behöver jag en person som är bra på att klättra och inte är höjdrädd. Är du klar? Då kör vi!”
Fyren Viten hade helt enkelt världens konstigaste repstege.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
