I mer än 200 år har Vitryssland varit sammanbundet med Ryssland, och när Sovjetunionen föll var det den enda republik som inte hade brått att bli en självständig stat. Känslan av att vara Rysslands lillebror höll i sig. De båda ländernas ekonomi och politik hade så länge varit så tätt sammanlänkande att det hade smittat av sig på kulturen. Den mångåriga russifieringskampanjen hade lyckats: hälften av landets invånare var ryssar, all undervisning skedde på ryska och det vitryska språket var nästan utplånat eller betraktades med ryska ögon, som ett slags förvanskad dialekt. När Lukasjenko kom till makten genomförde han en folkomröstning där 90 procent av befolkningen röstade för en förening med Ryssland. Och trots de ungas kamp för att återupprätta det vitryska språket och den vitryska kulturen känner merparten av befolkningen ändå en större trygghet och förtrogenhet med den sovjetiska kultur och historiesyn som de vuxit upp med.
Homo sovieticus (sovjetmänniskan) hade ingen nationalitet. Men hon föddes i Ryssland, i den ryska marxismens laboratorium. Och de ryska myterna om det förgångna och om framtiden påverkar ännu Vitryssland. Även om de inte alltid stämmer överens med de myter om Ryssland som finns i resten av världen.
Den första myten:
"Ryssarna är lata, de gillar krig och vodka. Deras land är täckt av snö, och björnar vandrar runt på gatorna." - det berättade en fransman för mig, på flyget mellan Paris och Bordeaux. Men han kunde kanske lika gärna varit svensk?
Den andra myten:
När Gorbatjov kom till makten inleddes en revolution - perestrojkan. Då föll Berlinmuren och hela världen kunde andas ut. För ryssarna hade ju så mycket missiler, och överallt ville de bygga sin kommunism. Nu har de också fått demokrati.
Men vad har i själva verket hänt i Ryssland under de tjugo år som gått sedan perestrojkan inleddes?
Gorbatjov ville skapa en socialism med mänskligt ansikte, och bevara kommunistpartiet. Men 1991 stod landet på tröskeln till ett inbördeskrig, och när Jeltsin kom till makten utfärdade han genast ett dekret om att partiet skulle avskaffas. Det hade två miljoner anhängare, men ingen av dem skyndade till dess försvar. För alla hade tröttnat på kommunismen. Utom marskalk Achromejev, som sköt sig och i ett efterlämnat brev förklarade att han var kommunist och inte kunde överleva kommunismens nederlag. Ja, detta var sannerligen en revolution. Men en som initierades ovanifrån och stöddes av den unga intelligentian, av sextiotalisterna. Majoriteten av befolkningen vaknade en morgon 1991 i ett för dem fullkomligt okänt land utan en aning om hur de skulle bära sig åt för att leva där. Redan på morgonen var det långa köer till tidningskioskerna, för varken förr eller senare har man studerat dagstidningarna lika ivrigt som då. Landet fick veta sanningen om Stalin och Gulag, om kollektiviseringens fasor och om det fruktansvärda pris man betalat för segern 1945 ... Och man blev klokare och lärde sig vad frihet var. Men i affärerna försvann nästan alla varor - burkar med rödbetssoppa och björksaft var till slut det enda som fanns kvar. Alla besparingar förlorade sitt värde, så alla blev fattiga. Men på teve visade man västerländska supermarkets med okända varor i färgglada förpackningar och vackra semesterbilder från ouppnåeliga platser. Detta kallades Framtiden. Och det enda som krävdes för att få komma dit var att man gav sig till tåls lite grand.
I de ryska köken pågick ändlösa diskussioner, från morgon till kväll. För det ryska köket är inte bara en plats där familjen och dess vänner samlas, utan också en biktstol och talartribun. Där diskuteras allt, från världsproblem till olycklig kärlek. Där möter man Rysslands andliga liv.
Så här kunde det låta där under perestrojkan:
Ur samtal i ryska kök (1985-1995)
- Förr köpte man sin tidning och fick reda på allt som partiets centralkommitté bestämt. Men nu har varje tidning sin egen sanning. Jag vet inte vilken jag skall tro på. Jag kan inte välja själv.
- Hur skall vi få mat? Vi måste stänga kolchoserna och dela ut jorden till bönderna.
- Det finns redan bönder som lämnat kolchoserna och arrenderar egen jord. Men kolchosbönderna blir avundsjuka på dem. Så de tänder på deras hus och trampar ner sådden.
- När perestrojkan kom kände jag för första gången att jag älskar mitt land. Vi lever i en fantastisk tid, vi är med om en revolution. Både människorna och vårt land har förändrats. Folk har blivit snällare mot varandra, de har till och med börjat le.
- Den ryska historien har alltid pendlat mellan fångläger och anarki. Nu står det och väger, och vi vet inte vartåt det skall barka hän.
- Men folk är förtröstansfulla! De är beredda att vänta och ge sig till tåls. Våra demokratiförespråkare har en chans, tro mig!
- Snart blir vi likadana som alla andra. Vi kommer att lära oss att leva som de.
- Och vem kommer då att tycka att vi är intressanta?
Sedan blev det tyst i köken. För en tid. Människorna uppslukades av det nya livet. Piloterna blev försäljare och ingenjörerna byggnadsarbetare. De stora händelserna och idéerna hamnade i skymundan, och man koncentrerade sig i stället på hemmet, familjen och jobbet. Människorna lärde sig att leva på jorden, istället för i en högre sfär.
Men såsom många gånger förr i den ryska historien misslyckades alltihop. Förhoppningarna ersattes av besvikelser. Den gamle Jeltsin ersattes av en ny och hård regim. Under Putin har samtalen i köken åter tagit fart, och nu handlar de igen om de eviga och fördömda ryska frågorna: "Vad att göra?" och "Vem är skyldig?"
Ur samtal i ryska kök (1995-2005)
- Vi hade så mycket missiler, trupper och kanoner att vi hade kunnat försvara oss mot vilken fiende som helst! Och så föll landet samman av sig självt! Det är en skam! Jag vill inte leva i ett litet land!
- Förr hade vi de kommunistiska idealen, och nu omskolas vi till de kapitalistiska ... haha! Vi vill skapa en kapitalism under ledning av KGB!
- Vi är bättre på att göra revolution än på att bygga upp ett nytt liv. Att slåss och förstöra är vi suveräna på. Under perestrojkan skrek vi: Demokrati, demokrati! Men ingen visste vad det var för något. Nu har vi vår demokrati. Så nu står vi i souvenirstånden och säljer våra fäders tapperhetsmedaljer från kriget till utländska turister. Och i bokstånden intill kan vi köpa Mein Kampf. Själv jobbar jag på en fabrik. Tidigare gjorde vi datorer, men nu gör vi kastruller och köttkvarnar. För vem vill ha en rysk dator? Det som händer oss nu är en värre katastrof än andra världskriget.
- Jag klarar inte av det ... Jag är lärarinna, min man är bibliotekarie. Under sovjettiden var vi en normal familj med normala inkomster. Men nu tillhör vi de "ny-fattiga".
- Gorbatjov utförde ett storverk...
- Nej! Vet du vad ... Gorbatjov är en Judas, han förrådde Ryssland. Har du hört den här: En historielärare frågar en elev: "Vad är det för slags samhälle vi bygger?" "Vad spelar det för roll?" svarar eleven. "Resultatet blir ju ändå alltid en kalasjnikov."
- Jag litar inte längre på någon - varken på kommunisterna, demokraterna eller Putin. Gatorna är fulla av aggressiva människor i billiga importkläder från Turkiet och Kina. Vår demokrati var bara ett påhitt. Den höll inte. Putin kom. Och nu är det modernt igen att tala om Rysslands storhet, och om att vi måste ta revansch.
- Jag arbetar på universitetet. Bland studenterna finns ganska många kommunister. Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss under perestrojkan. 30 procent av befolkningen beundrar Stalin. Vart är vi på väg egentligen?
Vad som kokas i den ryska kitteln är en gåta. För Ryssland är varken ett geografiskt område eller en nation, utan snarare en idé och en sinnesstämning. Ett evigt ofullbordat projekt som närs av myter och skapar myter om sig självt. Och om det är en ljus framtid eller en återgång till ett fruktansvärt förflutet som väntar är svårt att sia om.
Men ett är säkert: Vitrysslands framtid beror av Ryssland och dess väg. Och den som vill rädda Vitryssland kan bara göra det genom att påverka Ryssland. För Vitryssland är vänt mot Ryssland - inte mot Europa.
