”För övrigt anser jag att all metafysik bör förstöras”, ska rättsfilosofen Axel Hägerström (1868–1939) ha sagt. Hägerström anses, tillsammans med sina studenter Karl Olivecrona och Vilhelm Lundstedt, vara en av de mest betydande rättsteoretiska tänkarna i Sverige. Som docent och senare professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet tog han strid mot den gamla skolans idéer om att det finns en metafysik, alltså en verklighet bortom den vi kan förnimma med våra sinnen.
Han var värdenihilist och menade helt enkelt att moral inte är något mer än människors känslor. Det som finns är det vi kan ta på, se, höra. Uppfattningar om religion och etik är just uppfattningar, de motsvarar ingenting i verkligheten, förutom personens känsloläge. Hägerström menade att man därför inte kan likställa utsagor om den faktiska verkligheten, som ”Göteborg ligger i Sverige”, med rena värdeomdömen, som ”Göteborg är världens bästa stad”.
Den uppfattningen får så klart också konsekvenser för politiken och juridiken. Om det inte finns något som i sig självt är rätt och fel – om moral bara handlar om vad folk känner inför saker och ting – finns det ju inga mänskliga rättigheter som behöver skyddas av en stark grundlag, exempelvis. Det som är rätt och fel står i lagen som stiftas av politikerna. På så vis kan mycket makt lämnas helt i de folkvaldas händer.
Den här inställningen brukar kallas rättspositivism och har haft ett särskilt stort inflytande i Sverige. Axel Hägerström inspirerade 1930- och 40-talens ledande socialdemokrater som Östen Undén och Arthur Engberg. Rättspositivism blev mer eller mindre Socialdemokraternas officiella hållning, medan motsatt uppfattning – naturrätt, alltså att det finns objektiva moraliska principer – har varit högerns perspektiv.
Om det inte finns några naturligt givna rättigheter som lagen alltid måste skydda, blir ju det mesta upp till politikerna. Politikens – och därmed juridikens – syfte är att se till det allmänna bästa. Det är bland annat därför den svenska grundlagen är så svag jämfört med länder som har en helt annan tradition, som exempelvis USA.
Men det verkar vara på väg att ändras. Man kan inte direkt ana Axel Hägerströms ord mellan raderna i den debattartikel som justitieminister Morgan Johansson (S) och kulturminister Amanda Lind (MP) skrev nyligen. Regeringen har tillsatt en kommitté för att stärka de svenska domstolarnas oberoende. Detta bland annat med bakgrund av de förändringar som skett i Polen, där landet gått mot en mer svensk variant när det kommer till att utse domare i högsta domstolen, med ett ökat parlamentariskt inflytande över processen. (Polen har också trixat med domarnas pensionsregler, vilket är betydligt mer anmärkningsvärt.) I debattartikeln skriver Johansson och Lind att ”kommittén ska även se över Domstolsverkets organisation, styrning och roll och bedöma om ytterligare steg måste tas för att öka oberoendet” (DN 12/2).
Vad det innebär i praktiken är troligen att juridiken och politiken skiljs åt i högre utsträckning. Och det handlar inte bara om en åsiktsförflyttning i en praktisk detaljfråga, som mobilförbud i skolan. Det handlar trots allt om att lämna en central del av den socialdemokratiska ideologin, där folkstyre (fullföljt genom socialdemokratiskt maktinnehav) varit en bärande del. Det har varit Socialdemokraternas ledord under hela partiets storhetstid. Men nu är den tiden över.
På ett sätt hänger det ihop. Socialdemokraterna anammade Axel Hägerströms rättspositivism för att den gifte sig bra med byggandet av Folkhemssverige. Utan en uppfattning om exempelvis individuella rättigheter är det lättare att driva politiska projekt i myrdalsk anda. Nu har Socialdemokraterna inte samma makt över statsapparaten och den politiska utvecklingen. Då byter man uppfattning. Det är på sätt och vis också ett slags nihilism.
