Utför en nationell folkräkning. Riv och renovera i utsatta områden. Inför ett tak på hyresrätter i utsatta områden, och också ett inkomstkrav för att få en hyresrätt i ett utsatt område. Bygg fler villor, kedjehus och radhus i utsatta områden. Riktade ROT-avdrag och förtur för människor med “akademiska meriter”. Det är bara några punkter från det ambitiösa reformpaket som Socialdemokraternas arbetsgrupp, under ledning av riksdagsledamoten Lawen Redar (S), presenterat.
Om förslagen låter bekanta så är det för att många redan föreslagits av Tidöpartierna. När riksdagen exempelvis röstade om en nationell folkräkning för bara två år sedan, lade Socialdemokraterna sin hand på den röda knappen. Den här omsvängningen kan därför möjligtvis uppfattas som hycklande, men det är trots det positivt att partiet nu vill prata om problemen i landets utsatta områden.
Förslagen är också inspirerade från Danmark. 2018 satte Danmarks dåvarande regering upp en så kallad “ghettolista”, en lista över områden med hög brottslighet, arbetslöshet och andel av boende med “ickevästlig” bakgrund. I dessa områden skulle förfallna hus rivas, medan andra lägenheter både renoverades och såldes med det uttryckliga målet att attrahera fler danskar till att bosätta sig i området.
Det finns viss potential för ett liknande upplägg även i Sverige. Fler bostadsrätter, småhus och villor skulle göra utsatta områden attraktiva även för de mer bemedlade. Att införa inkomstkrav på hyresbeståndet både premierar arbetare, som många gånger har svårt att hitta hyresbostäder i de större städerna, och uppmuntrar fler att söka anställning. Det är bra förslag som skulle göra långsiktig skillnad både för de utsatta områdena och för staden i övrigt.
Men samtidigt som Redar vill höja trösklarna för att bosätta sig i utsatta områden, vill hon sänka trösklarna för att bosätta sig i andra områden. Fler “billiga hyresrätter” borde därför byggas i områden utan socioekonomiska utmaningar. Det ligger i linje med ett annat förslag som Redar presenterade bara dagar innan: obligatorisk förskola för alla barn över tre år. Genom förskolan ska man säkra att alla barn kan prata adekvat svenska för att bättra på integrationen.
Här någonstans börjar man se konturerna av Redars ambition med förslagen. Det tycks snarare handla om en rätt så ambitiös – om än något naiv – tvångsintegration. För att uppnå “balans i befolkningssammansättningen”, ett för övrigt tämligen Myrdalskt uttryck, ska man motivera eller trycka ut folk ur förorten och in i villaområdena.
Det är naivt, eftersom risken är överhängande att det inte bara misslyckas i meningen att de flyttade människorna inte blir mer integrerade. Det kan också leda till att de fortfarande välmående bostadsområdena i stället blir mindre välmående, och att problemen från förorten sprider ut sig på ännu fler invånare. Det är inte troligt att situationen blir bättre av att folk flyttas från Tynnered till Önnered, om nedgången i övrigt består.
När Sverige tidigare har lyckats med integrationen, bland annat med flyktingar från Jugoslavien och Chile, har det förvisso skett under liknande former, men det handlade då om betydligt färre människor. Idag handlar det om över 500 000 personer, om man räknar på befolkningen i landets 59 utsatta områden, och siffran tickar fortfarande uppåt. De som tidigare flytt till Sverige hade också möjlighet att snabbt komma i arbete. Sådana ekonomiska förutsättningar finns inte längre, och Socialdemokraterna har hittills inte visat prov på någon större ambition att bygga ut industrin och säkra tillväxten. Det visar inte minst den senaste tidens debatt om förkortad arbetstid.
Förhoppningsvis kommer Redars förslag därför att inte antas av hennes parti. De är på samma gång inte ambitiösa nog och alldeles för långt gångna. För att lösa integrationen måste man först ha ett svar på såväl migrationen som rättspolitiken, och även den haltande ekonomin. Innan det finns på plats blir sådana här förslag bara ett slag i luften – i bästa fall.
