För många barn med utländsk bakgrund är förskolan deras första möte med Sverige och svensk kultur. Det gäller inte minst för barnen som växer upp i en hederskultur med starka normer om kyskhet och hur flickor och kvinnor ska bete sig.
Men det finns en stor risk att förskolan inte alls blir ett möte med svensk kultur, utan enbart en ny arena för hedersförtryck. Det skriver Devin Rexvid, lektor vid Stockholms universitet, i en ny rapport för Länsstyrelsen Gävleborg där han har intervjuat förskolepersonal om krocken som uppstår mellan förskolan och hederskulturen.
Rexvid beskriver den långa lista med krav som föräldrar ställer på förskolan. Det handlar exempelvis om att förskolan ska se till att deras döttrar klär sig ”anständigt”, något som ofta betyder att små flickor ska bära slöja. Trots att slöjan faktiskt kan innebära en säkerhetsrisk. Exempelvis berättar personalen att flickorna riskerar att fastna med sjalen i lekställningar eller bussdörrar, särskilt när de är riktigt små.
Det handlar även om vilka lekar som är lämpliga för pojkar respektive flickor. Exempelvis vill en del föräldrar inte att deras söner ska "lekdiska" eller torka av borden. Sådant ses som typiskt kvinnogöra.
Flera av kraven handlar om könsseparatism. Bland annat finns det föräldrar som instruerar personalen att inte låta flickor och pojkar ligga bredvid varandra vid vilan eller leka tillsammans. Men det är inte bara barnen som omfattas i de rigida uppfattningarna om kön.
Intervjupersonerna uppger att det är vanligt att föräldrarna är negativa till manlig personal på förskolan. Det finns exempelvis föräldrar som kräver att deras döttrars blöjbyten enbart ska utföras av kvinnlig personal. En del föräldrar anser till och med att förskolan ska vara helt ”fri” från män, och hotar med att byta till en annan avdelning eller förskola om de inte får sin vilja igenom. En av de intervjuade beskriver vad som hände dagen efter att de hade anställt en manlig kollega: bara ett av 17 barn dök upp.
Föräldrarnas synpunkter på förskolepersonalen tar inte slut där. Det finns även förväntningar på att den kvinnliga personalen ska klä sig ”anständigt” och visa så lite av sin kropp som möjligt. En kvinnlig förskolepedagog berättar att en av föräldrarna påpekade att det var olämpligt att hon hade på sig shorts och t-shirt – trots att hon var gravid och det var högsommar – eftersom det gjorde henne till en dålig förebild.
Det är långtifrån alla som går föräldrarna till mötes. Tvärtom berättar en förskolepedagog om hur hon säger ifrån mot en skrikande pappa och förklarar att ingen får skrika på förskolan, inte ens han. En annan berättar om hur hon ledsnar på en mamma som försökte läxa upp de andra mammorna om att bära slöja, och till slut säger till.
Samtidigt berättar flera pedagoger hur förskolan ibland anpassar verksamheten på förhand för att det inte ska uppstå krockar mellan hederskulturen och den svenska majoritetskulturen. En pedagog förklarar hur man ”bygger bort” situationer så att man inte behöver göra enskilda anpassningar och så att alla barn känner sig ”inkluderade”. Exempelvis när det gäller klädsel, så att alla barn instrueras att bära samma sak för att ingen ska känna sig utpekad.
Det här är egentligen det största problemet av alla: inte föräldrarnas krav, utan att förskolan alltför ofta anpassar sig efter dem. Trots att det tydligt stipuleras i förskolans styrdokument att den ska lära ut jämställdhet mellan könen och motverka stereotypa könsroller.
Rexvid menar att ett skäl är att en del av medarbetarna snarare beter sig som privatpersoner än myndighetspersoner i förhållande till förskolans samhällsuppdrag. Det gäller bland annat medarbetare som själva kommer från en kultur med hedersnormer, som inte vill upplevas som illojala mot den egna etniska, kulturella eller religiösa gruppen. De följer hellre föräldrarnas instruktioner än sitt uppdrag. Samma sak gäller de som själva är bärare av hederskulturen och som aktivt uppmanar flickor att inte ta av sig slöjan, eller att undvika kroppskontakt med pojkar.
Sedan finns det en tredje grupp medarbetare som åsidosätter förskolans uppdrag för att de är rädda för anklagelser om rasism. Det gäller främst etniskt svenska pedagoger, men även sådana som själva har utländsk bakgrund. De vill inte hamna i en situation där föräldrarna beskyller dem för diskriminering. Det är förståeligt men ursäktar ändå inte att barnens frihet kringskärs.
Oavsett vilket skäl som pedagogerna har för att frångå förskolans uppdrag blir konsekvenserna ändå desamma: hederskulturen vinner över barnens rättigheter.
