I slutet av juli rapporterade Sydsvenskan att Vänsterpartiet Malmös vice ordförande Orwa Kadouras klappade med när propalestinska demonstranter i Malmö hyllade terrorgrupper (Sydsvenskan 24/7).
Kort därefter avslöjade Expressens ledarsida att Kadouras hade delat ett inlägg med en bild där Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dricker blod ur ett glas format som Gazaremsan (25/7).
Blodtörstiga judar är en gammal antisemitisk trop. ”Den här bilden är närmast övertydligt antisemitisk”, sade Ulrika Knutson, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, till tidningen.
Fler antisemitiska uttalanden har uppdagats sedan dess. Kadoura har bland annat spridit inlägg där situationen i Gaza jämförs med Förintelsen och Netanyahu jämförs med Adolf Hitler, skriver Sydsvenskan (7/8). I ett annat inlägg menar Kadoura att Israel inte bör existera.
”Det som Orwa Kadoura enligt uppgift ger uttryck för i sociala medier när det gäller staten Israels existens och jämförelser med Förintelsen är direkt olämpligt och speglar inte Vänsterpartiets syn”, skriver Vänsterpartiets distriktsordförande i Skåne. Men så mycket mer än så vill Vänsterpartiet inte säga – trots att Sydsvenskan påpekar för partiet att många av tidningens frågor förblir obesvarade.
Och vad säger vänsterledaren Nooshi Dadgostar när judehat upptäcks i de egna leden? Ingenting alls.
Både Sydsvenskans reporter Inas Hamdan och Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson skriver på X, tidigare Twitter, att det har varit omöjligt att få till en intervju med Vänsterpartiets partisekreterare eller partiledare. Vänsterpartiet menar att det är en lokal fråga, skriver både Hamdan och Gustavsson.
Det är anmärkningsvärt att ett antirastiskt parti ser judehat inom partiet som en lokal fråga. Som om att det bara handlade om lokalt käbbel, och inte förtjänade att bevärdigas med ett svar från partiföreträdare på nationell nivå.
Handlar det om att antisemitismen kommer från ”fel” håll? Antisemitism kan ta många olika skepnader. Den behöver inte nödvändigtvis yttras av en kängbärande nazist, utan kan lika gärna spridas av någon som också tillhör en minoritet. Men det hänger inte ihop med Vänsterpartiets samhällsanalys, där minoritetsgrupper förtrycks av det vita majoritetssamhället.
Ju längre Dadgostar förblir tyst, desto fler spekulationer om varför partiledaren vägrar att uttala sig. Om det här är ett försök från henne att tysta skandalen har det haft motsatt effekt.
Men det har åtminstone gett väljarna klarhet i hur partiet ser på antisemitism. Det är bra att veta att Vänsterpartiets antirasism inte sträcker sig till judar.
