När vänsterpartiets företrädare går in och styr och ställer i kulturlivet är det få som höjer på ögonbrynen. Oron för politisk styrning av kulturens innehåll tycks bara gälla vissa åsikter och partier.
När kulturborgarrådet i Stockholm Torun Boucher (V) nyligen av Ola Wong i Kvartal avslöjades med att gå in och detaljstyra verksamheten på Kulturhuset i Stockholm ned till vilka ord som ska få yttras under publika evenemang, uteblev de upprörda reaktionerna från landets kultursidor.
Wong hade begärt ut mejlkonversationer mellan stockholms högsta kulturpolitiker Boucher och kulturhuschefen Malin Dahlberg, efter det uppmärksammade panelsamtalet under Stockholms kulturnatt, där någon i publiken yttrat det famösa “n-ordet” och där Wong själv deltog. I mejlkonversationen framgick att Boucher haft synpunkter inte bara på ordvalet, utan också på panelens sammansättning. Trots detta överskridande av roller har det varit märkligt tyst bland de som annars säger sig värna kulturinstitutionernas oberoende. Kulturdebattörernas sentida omsorg om konstens oberoende är nämligen enkelriktad.
När antologin ”Varken bildning eller piano” som jag var redaktör för gavs ut 2015 – skrev historikern Henrik Berggren i Dagens Nyheter att jag lät “som en sovjetisk kulturkommissarie”. Anledningen? Att jag pläderade för ett kulturliv fritt från politisk styrning. Det kan tyckas paradoxalt att den som argumenterar för att kulturen ska stå fri från politiken är den som anklagas för att vilja styra kulturen. Men det är helt logiskt utifrån vänstersidans syn på kulturens förhållande till politiken.
Se bara på det plötsliga intresse för principen om armlängds avstånd, som utvecklades bland socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterpartistiska kulturpolitiker runt 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Innan dess var intresset för konstens frihet och oberoende så gott som obefintligt på den politiska vänsterkanten i Sverige. Tvärtom hade politisering av kulturen betraktats som ett eftersträvansvärt ideal sedan slutet av 1960-talet. Det var kommersialismens negativa verkningar som kulturpolitiken skulle motverka, några diskussioner om negativa verkningar av det politiska inflytandet märks inte i styrdokumenten.
I dag är det mer regel än undantag att i kulturpolitiska diskussioner hänvisa till John Maynard Keynes princip för avståndet mellan den politiska makten och kulturlivet som om den vore något slags självklart fundament för kulturpolitiken. I själva verket lyste både den och en bredare diskussion om konstens frihet i huvudsak med sin frånvaro i både styrdokument och debatt före den stora kulturpolitiska utredningen 2009.
Att vänstern har synpunkter på kulturens innehåll betraktas nämligen som normaltillståndet. Det är den som ifrågasätter denna ordning som beskylls för att vara “kulturkrigare”, eller för den delen att låta som en sovjetisk kulturkommissarie.
