När regeringar presenterar resultatet av utredningsresultat mitt i semestertider kan man vara rätt säker på att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig. SOU 2024:53 – stöd till invandrares utvandring – får definitivt anses kvala in i den kategorin. Utredaren Joakim Ruist har haft i uppdrag att undersöka ekonomiska metoder för att öka den frivilliga återvandringen av invandrare som inte har lyckats integrera sig i Sverige.
Ruist skriver rakt ut att han misslyckats med sitt uppdrag. Skälet är att han inte hittat några exempel där frivillig återvandring fungerar som metod för att lösa integrationsproblem. Beräkningarna visar att även ett kraftigt höjt bidrag för att frånsäga sig sitt uppehållstillstånd och lämna landet bara skulle ha effekt på promillenivå. Ytterst få skulle helt enkelt nappa på det.
Om man tänker efter är det inte så konstigt. Ur ett globalt perspektiv är ett svenskt uppehållstillstånd rena lotterivinsten, med tillgång till en levnadsstandard som få människor runt om i världen ens kan drömma om. Man kan tänka sig att äldre personer som har levt merparten av sina liv i hemlandet skulle vara mest intresserade av att återvandra. Men svenskt medborgarskap ger redan möjligheten att flytta tillbaka och leva på svensk pension – utan att förlora alla de rättigheter som medborgarskapet innebär.
Utredningen konstaterar också att det av både principiella och praktiska skäl är svårt att rikta bidraget till de mest svårintegrerade grupperna. I stället finns risken att de som skulle lockas av ett sådant högre bidrag är personer med entreprenörstalang som ser en möjlighet att använda det som startkapital för företagande i hemlandet – det vill säga just sådana personer som skulle kunna bidra till svensk ekonomi.
Återvandringsfrågan har framför allt drivits av Sverigedemokraterna. Partiet har redan kritiserat utredningen för att ha levererat ett antiklimax. Men det är knappast rationellt att skjuta budbäraren. Det har länge stått klart att frivillig återvandring är ett marginalfenomen. Man kan också misstänka att SD tänker rucka på frivilligheten för att få se de resultat man önskar. Partiets ungdomsförbund Ungsvenskarna har exempelvis velat se ett fastslaget kvantitativt mål för återvandringen och partiledaren Jimmie Åkesson har sagt att han inte utesluter ”uppsökande verksamhet” för att informera om återvandringsbidraget.
Joakim Ruist varnar för just sådana påtryckningsförsök. Om återvandringsbidraget uppfattas som en signal att hela invandrargrupper är oönskade i landet – exempelvis beroende på ursprungsland – så kommer det att skada integrationen och leda till mycket större ekonomiska kostnader.
Detta är återvandringsförespråkarnas dilemma. Åtgärden kräver mer eller mindre tvångsmässiga metoder för att fungera. Kostnaden för en sådan politik är inte bara ekonomisk och moralisk tveksam, utan skulle innebära så svåra konflikter i samhället att knappt ens förespråkarna skulle vara beredda att hantera. Ytterst få skulle välkomna en sådan brutalisering.
Många har naivt blundat för de sociala konsekvenserna av en allt för omfattande asylinvandring på kort tid. Föreställningen att klockan kan vridas tillbaka med hjälp av återvandring är minst lika naiv. Sveriges integrationsskuld har ingen quick fix.
