Är vissa barn för obegåvade för att klara skolan? Bara själva frågan är laddad. Men faktum är att teoretisk begåvning långt ifrån är den enda kunskap som efterfrågas i vårt samhälle – samtidigt som den i stort sett är den enda som belönas av skolsystemet.
Under rubriken ”Sverige måste bryta det sista stora tabut” (Expressen 18/8) påpekade den tidigare moderate riksdagsledamoten, Hanif Bali, häromveckan att en stor grupp elever har ett IQ som är för högt för att bli placerad i särskola men för lågt för att klara dagens krav i skolan. I forskningen talar man om att ett IQ mellan 70 och 85 innebär inlärningssvårigheter (medelvärdet är 100). Ytterst få har ett IQ under 70, vilket ger rätt till placering i särskola.
Diskussionen om vad man kan mäta med IQ-tester är lika gammal som testandet. Testerna togs fram för över ett sekel sedan just i syfte att hjälpa barn med inlärningssvårigheter att få rätt hjälp.
Tabut som Hanif Bali talar om är att svensk skola officiellt utgår från att alla har samma möjligheter bara de får rätt miljömässiga förutsättningar och att skolan kan kompensera de barn som inte får det. I stort sett alla som själva gått i skolan vet att det inte är sant, ändå fortsätter det vara officiell politik – vilket är vad som brukar utmärka ett ideologiskt tabu.
I detta fall finns dock också ett psykologiskt skäl till oviljan att tala om skillnader i intelligens – sådant tal riskerar att bli självuppfyllande. Det handlar med andra ord inte bara om ideologi utan det kan finnas legitima pedagogiska skäl att inte lägga för stor vikt vid medfödda förutsättningar. Ett annat skäl till att frågan inte diskuteras mer är att IQ:s relativa betydelse för individens livsmöjligheter avtar när vi lämnar dem med låga resultat. Andra faktorer – uppfostran, kamrater, skolans kvalitet och så vidare – blir så att säga viktigare för ”normalbegåvade” och uppåt. Det gäller kanske inte om man vill bli professor i matematik, men för möjligheten att leva ett gott liv generellt.
Tabut att tala om intelligensskillnader har dock också bidragit till ett tabu kring att tala om begåvningsskillnader generellt, och därmed också om behovet att anpassa undervisningen efter dem. Vi vill gärna tro att intelligens är en enda egenskap. Men att vara bra på språkinlärning eller musik är inte samma sak som att vara bra på matematik. Inte ens matematik och schackspel bygger på exakt samma begåvning även om förmågorna ofta samvarierar.
Sammanvägda betyg kan därför missgynna teoretiska specialbegåvningar. Men framför allt kan de missgynna praktiska begåvningar. Hantverksliknande skicklighet är fortfarande en stor tillgång i många yrken. Den generella förmågan att veta hur praktiska problem ska lösas är en annan sådan skicklighet, som i vissa fall närmar sig eller blir identisk med entreprenörskapsförmåga, om än inte nödvändigtvis. Sociala förmågor är ytterligare en kategori.
Kort sagt har människor olika sorters begåvningar medan skolan tenderar att gynna en generell teoretisk begåvning. Tabut mot att tala om skillnader i ”läggning” som man sade förr, har säkert bidragit till denna ensidighet.
De som har svårt att hänga med i den teoretiska undervisningen missgynnas av dagens skolsystem och risken är stor att de inte får utveckla de förmågor de faktiskt har.
Biologin har i dag delvis smugit sig in bakvägen genom den enorma ökningen av bokstavsdiagnoser. Men ingen vill riktigt ta i den grundläggande frågan. Kanske beror det på att den delvis skär tvärs igenom de vanliga politiska konfliktlinjerna. Vänstern har länge närt ett motstånd mot att erkänna biologins roll och varit ovillig att ens tala om skillnader mellan individers förmåga.
Den liberala högern är dock knappast särskilt bekväm med fakta som kan underminera den mätbara prestationens roll och i förlängningen hela idén om ett rättvist betygssystem. Kritikerna har ju alltid hävdat att skolan främst är en disciplinerings- och sorteringsinstitution som aldrig kan bli rättvis med avseende på verklig begåvning. Den individanpassning av undervisningen som förekommer idag har inte heller varit odelat positiv, sett till resultaten.
Möjligen kommer vår förmåga att mäta olika specifika förmågor förbättras framöver – exempelvis med hjälp av AI-teknik – och betygens roll att minska. Skolbetygen har ju redan underminerats av inflation och hela skolan står inför en utmaning från digitalisering och minskat läsande.
Finns det då inget som kan göras? Till dess framtiden är här borde vi åtminstone kunna underlätta för möjligheten att välja bort teoretiska ämnen på gymnasiets praktiska linjer och återinföra ”allmän” och ”särskild” nivågruppering på högstadiet. Möjligheten att ångra sig och byta spår är viktig, men den bör finnas där just som en möjlighet längre fram eller som frivillig påbyggnad snarare än som ett obligatorium.
Mänsklighetens individuella olikheter har genom årtusendena av evolution varit en tillgång när omständigheterna förändrats. Inget talar för att detta grundläggande faktum har förändrats. Att passa in skolan i den mallen är dock lättare sagt än gjort.
