Regeringen har beslutat utreda de svenska riksdagspartiernas möjlighet att bedriva lotteriverksamhet. Det har fått känslorna att svalla över hos socialdemokratiska företrädare, som beskriver förslaget som ett hot mot demokratin.
Men reaktionerna har i huvudsak betydligt krassare orsaker. Socialdemokraterna drar in mångmiljonbelopp på lotteriverksamheten. Under 2021 redovisade Socialdemokraterna intäkter för 340 miljoner kronor, varav lotteriverksamheten stod för 152 miljoner, varav en mindre del blir till utdelning varje år. De föregående åren drog lotterna in ännu högre belopp (DI 26/8 2022). Det här ger S en enorm fördel i relation till andra partier.
Vad är då problemet med att ett politiskt parti tjänar pengar på lotter? Centerpartiet har ju gjort sig en förmögenhet på att sälja av sina tidningar. Det finns flera problem. Socialdemokraterna har utformat spellagstiftningen på ett sätt som gynnar dem själva. Spelmarknaden är hårt reglerad för privata aktörer. Men för Socialdemokraternas egna lotterier gäller andra regler. De räknas finurligt nog som ”lotterier för allmännyttiga ändamål” och är därför skattebefriade. Likaså har Socialdemokraterna genom denna särlagstiftning rätt att med aggressiv marknadsföring sälja lotter på kredit. I en granskning av DN för några år sedan framgick det att S-lotterierna drivit tusentals personer till Kronofogden. Lotterierna har också fått kritik av Lotteriinspektionen för att det inte framgått tydligt för lottköparna att pengarna går till Socialdemokraterna (DN 4/9 2017).
Man kan fråga sig varför ett parti behöver dra in pengar via lotteri? Vore det inte mycket rakare att låta den som vill stödja partiet donera pengar? Här kommer vi in på ett annat problem med partilotterier. De kan användas för att kringgå lagen om anonyma partibidrag. Som TV4 avslöjade i förra året finns det flera olika knep för att kringgå lagstiftningen om att avsändaren till partibidrag överstigande ett halvt prisbasbelopp, det vill säga 26 250 kronor, måste redovisas öppet (18/8 2022). Att en och samma givare köper en stor mängd lotter är ett av dem.
Partilotterierna är egentligen bara ett exempel i mängden på hur S gynnar sig själva genom upplägg som på ytan framställs som ”folkrörelseverksamhet” och som en gång i tiden kanske också var det, men som i dag är något helt annat. Tanken bakom lagen om lotterier för allmännyttiga ändamål är exempelvis att hembygdsföreningar, fotbollsklubbar eller frälsningsarméns lokalavdelning ska kunna ha ett lotteri, där vinsten kan bestå av en påse bullar, utan att behöva betala skatt. Lagen är inte till för att Sveriges största parti ska kunna dra in skattefria mångmiljonvinster via lotteriföretag – eller rättare sagt är det inte så lagen motiverats. Däremot är det högst sannolikt det verkliga skälet till att den finns kvar i sin nuvarande form och utan någon övre gräns för omsättningen.
På liknande sätt gynnas Socialdemokraterna av närstående och ofta mer eller mindre partikontrollerade organisationer som antingen lever på skattemedel eller på sin maktställning gentemot medlemmarna: studieförbundet ABF, Hyresgästföreningen och förstås LO. ABF är en dominerande aktör bland studieförbunden (ungefär en fjärdedel av statsbidragen går dit) och är varje år med och delar på de två miljarder kronor som staten delar ut i direkta bidrag, därtill kommer drygt en halv miljard från kommuner och regioner. ABF ska ordna utbildning, men ABF tillhandahåller i praktiken också jobb, lokaler och indirekt medlemsrekrytering åt Socialdemokraterna och deras sidoorganisationer. S har i praktiken full kontroll över ABF. Riksrevisionen menar däremot att kontrollen över hur skattepengarna används är bristfällig.
Liknande kopplingar och ömsesidigt stöd finns i relation till Hyresgästföreningen och LO, där intäkterna främst kommer från medlemsavgifter. LO ger både mångmiljonstöd till Socialdemokraterna och bidrar med valarbetare. Hyresgästföreningen främst med försörjningsmöjligheter och politiskt stöd. I bägge fallen har organisationerna en slags semioffentlig ställning där den enskilde arbetaren eller hyresgästen kan hamna i en utsatt position om denne inte är medlem. En majoritet av LO-medlemmarna röstade exempelvis på andra partier i valet 2022 men tvingade ändå vara med och finansiera Socialdemokraternas valrörelse.
Till detta bör nämnas att en stor del av professionerna: lärare, journalister, statstjänstemän är mer positivt inställda till de nuvarande oppositionspartierna än den regerande Tidökoalitionen. Att det ser ut så här har historiska orsaker. Socialdemokraterna har styrt Sverige i mer tre fjärdedelar av de senaste hundra åren. Partiet har byggt upp stora delar av dagens svenska statsapparat och värderingssystem. Partiet har även omformat civilsamhället: kyrkan, universiteten och stora delar av föreningslivet – det vill säga alla institutioner som historiskt haft en viss självständighet och på så sätt agerat motvikt till den politiska makten.
Till det historiska arvet hör även ett korporativistiskt tänkande. Enligt denna i grunden marxistiska tankefigur representerar Socialdemokratin folket och den politiska makten. Borgerligheten är bara ett utskott på näringslivet och kapitalet. Fram till murens fall kollektivanslöt LO alla sina medlemmar till det socialdemokratiska partiet, i linje med denna logik.
Men fortfarande kan man höra i debatten att Socialdemokraterna måste få ha kvar sin särställning som motvikt till Svenskt Näringsliv. Det är en falsk balans. Näringslivets organisationer företräder sina egna intressen. De ger inga pengar till borgerliga partier. Näringslivets linje är många gånger inte ens till fördel för borgerligheten, vilket vinstfrågan i välfärden är ett tydligt exempel på. De borgerliga partierna har sina egna samhällsvisioner fristående från näringslivets intressen, även om en och annan företrädare har svårt för den gränsdragningen. Om LO på samma sätt som Svenskt Näringsliv använde sina pengar för egen opinionsbildning skulle det inte vara något problem.
Att Socialdemokraterna försöker dra fördel av sin maktställning är egentligen inte konstigt. Det är inte odemokratiskt. Sverige är och var inte Ungern – varken på 1900-talet eller i dag. Mer märklig är i så fall den ängslighet som funnits inom borgerligheten att utmana Socialdemokraternas egensatta spelregler och dominans – för det är inte heller på något vis odemokratiskt.
Fredrik Reinfeldts tidigare statssekreterare Ulrika Schenström, nu på Centerpartiets tankesmedja Fores, gav uttryck för ängsligheten i Expressen i veckan. Moderaterna bör inte utmana Socialdemokraterna i frågor som rör partiernas finansiering, menar hon, och lyfter i stället fram hur Socialdemokraterna hjälpte Moderaterna efter valet 2002 genom att justera partibidragssystemet (Expressen 4/5).
Om man ser politik som en högavlönad yrkeskarriär i syfte att skaffa sig egna fördelar är det rätt naturligt att man föredrar ett system där man kliar varandras ryggar över partigränserna – du får lite pengar här om jag får lite pengar där, du får en landshövdingepost eller ett styrelseuppdrag här och jag får ett där. I en sådan ordning behöver man inte ta politiken eller väljarna på allvar, mer än att få dem till valurnorna vart fjärde år. Det är en del i den ordning och anda som outsidern Håkan Juholt kallade ”klägget i Stockholm”, där politiker, journalister och pr-folk minglar friskt i både arbete och privatliv.
En borgerlig regering som faktiskt vill något med makten kan dock inte ta sådana hänsyn. Det gjorde som sagt inte heller Socialdemokraterna när man steg för steg utmanade ett kompakt motstånd från borgerliga institutioner under början och mitten av 1900-talet. Makt för att åstadkomma förändring är vad politik handlar om när den är på riktigt och det är faktiskt en förutsättning för en fungerande demokrati att politiker vill något.
Det betyder inte att en regering bör agera målinriktat för att försvåra för oppositionen. Dagens Nyheters ledarsida har rätt i sin kritik mot Sverigedemokratiska företrädare som uttalat att lotteriutredningen ska ”dra åt kranen” för S (DN 3/5). Men DN har fel i att regeringen därför ska avstå från att omreglera ett uppenbart omoraliskt och snedvridet system som ger Socialdemokraterna omotiverade fördelar. Det spelar i sammanhanget ingen roll att SD driver på i frågan. Tiden när borgerligheten avstod från att driva sin politik ”för att SD tycker likadant” är över.
Tiden när Sverige och det socialdemokratiska partier var samma sak är också över. Vi lever på 2000-talet. S kan inte ha vetorätt över förändringar i den maktordning de som 40-procentsparti byggde upp på 1900-talet hur länge som helst. Svensk demokrati mår bara bra av att gamla maktordningar och samförstånd som inte längre speglar dagens verklighet omförhandlas emellanåt.
LÄS MER: Rätt att sätta stopp för Socialdemokraternas bluff-maskineri
