Julen är som bekant en tid för kontemplation. Vad passar då bättre än att sätta sig ner och ägna en halvtimme eller så åt att skriva ner namnen på alla politiker man känner till? Både från det egna och motståndarnas lag. På så vis får man ju en ganska bra bild över vilka som märks och som formar besluten i samhället.
När det är gjort, läs då igenom listan och fråga dig själv: vill jag att de här människorna har mer eller mindre makt över mitt liv? Spontant kommer nog vissa vara mer benägna att vilja minska motståndarlagets makt och behålla eller till och med öka vad de egna har att säga till om. Det är naturligt med den sortens tankegångar. Det är ju jobbigt när en regering man inte röstat på genomför en politik man inte vill ha. Den maktlösheten är inte rolig.
Problemet är att det inte är så det går till. Mandat skräddarsys inte. Alla regerar under samma system och åtnjuter samma rättigheter och befogenheter. Därför bör en politiker aldrig tillskansa sig mer makt än den är villig att avstå till sin mest bittra fiende. För det kommer ett val och en tid när man inte längre bestämmer och ens egna åsikter och preferenser inte är i centrum. Om inte förr inser man då att lika kul det är att bestämma och vara norm, lika plågsamt är det att bli bestämd över och bli tvingad i en riktning man inte alls uppskattar eller som kanske inte ens passar. Helt plötsligt är det man själv som är avvikaren.
Enda sättet att minska risken för eller konsekvenserna av en politik man inte önskar är därför att minska politikens totala inflytande. Det innebär även att begränsa de politiker man uppskattar och håller med.
Det är emellertid inte synonymt med att man begränsar mångfalden av idéer. Tvärtom. I ett system där politikerna inte bestämmer så mycket har ju väljaren större frihet att själv fatta självständiga beslut än i ett system där en svällande politik sätter väldigt snäva ramar för hur individen får forma sitt liv.
Därför bör både väljare och politiker sträva efter ett styre som inte märks. Som levererar det vi kommit överens om att det offentliga ska leverera – vård, infrastruktur och skolböcker som inte beskriver Berlinmuren i presens – men som inte detaljstyr människors liv.
En ödmjuk inställning till politiskt inflytande och en begränsad maktutövning är inte bara en försäkring mot politik som inte passar eller försöker stöpa om individens liv, överdrifter och politiska experiment. Det är också en värdefull mätare på politikernas syn på medborgarna. Politiker som vill koncentrera makten till sig själva saknar uppenbart förtroende för väljarna. Som att de är bättre lämpade att bestämma över människors liv än vad människorna själva är. Förtjänar de då verkligen väljarnas förtroende? För det är inte politikerna som delar med sig av makt till människorna, det är människorna som delegerar makt till politikerna.
