Att vara liberal är att vara kluven, sa en gång den gamle folkpartiledaren Gunnar Helén. Av det följer rimligen också att Liberalerna är ett kluvet parti. Det har man levt upp till med katastrofal råge. Frågan är dock om partiet längre är tillräckligt stort för att sönderfalla i två delar, att vara kluvet. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning ligger Liberalerna med marginal fast förankrade under riksdagsspärrens fyra procent.
I den senaste GP-Sifon landade partiet på 3,3 procents väljarstöd. I SVT/Novus undersökning nyligen blev siffran 2,7 procent. I DN/Ipsos novemberundersökning är det lika illa – 3 procents väljarstöd "avrundat uppåt". Det spelar ingen roll hur många utspel och uttalanden Nyamko Sabuni gör. Ingenting tycks hjälpa.
Den främsta anledningen till Liberalernas opinionsmässiga permafrost är januariöverenskommelsen, som innebar ett Liberalerna tillsammans med Centern släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Många liberala väljare såg, med rätta, det som ett svek. De röstade inte på ett liberalt parti för att få en S-ledd regering med Stefen Löfven i spetsen.
Liberalernas Jan Björklund och Centerns Annie Lööf gjorde avståndstagandet till Sverigedemokraterna till den allt överskuggande frågan och kunde inte tänka sig att i något avseende vara beroende av stöd från SD. Januariöverenskommelsen rättfärdigades med att man förhandlat fram så många eftergifter att S-MP-regeringen i själva verket skulle tvingas bedriva liberal politik.
Det är bakvända världen. Liberal politik drivs givetvis bäst av liberala och liberalkonservativa partier i samarbete. Att påstå något annat är nonsens. En regering definieras av all politik den bedriver, den samhällssyn på vilken politiken är grundad, det ledarskap regeringen utövar och alla de beslut den fattar, inte av 73 punkter utan en grundläggande samsyn.
Svagheten i konstruktionen illustreras väl av frågan om arbetsrätten – en av Centerns och Liberalernas hjärtefrågor i januariöverenskommelsen. När så den så kallade Toijerutredningen lades fram tog det hus i helsicke. Vänsterpartiet, som enligt januariöverenskommelsen inte skall ha något inflytande, visade sig ha åtskilligt att säga till om. Jonas Sjöstedt hotade med regeringskris om utredningsförslaget drevs igenom. Centern och Liberalerna var också ultimativa.
Om inte alla arbetsmarknadens parter träffade ett nytt avtal så skulle Toijerutredningen gälla! Den sluge taktikern Stefan Löfven förhalade och manövrerade. Det är ingen djärv gissning att han kommer att kunna slingra sig ur strypgreppen från vänster och höger och sitta kvar som statsminister. Det är trots allt en av hans och socialdemokratins bästa grenar.
– Under efterkrigstiden har Socialdemokraterna, med ett undantag, regerat i minoritet. Det har de gjort skickligt genom att få stöd från vänstern, splittra borgerligheten och stigmatisera högern, sa statsvetarprofessorn emeritus Sören Holmberg, när jag talade med honom om Liberalernas kris.
Januariöverenskommelsen är ännu ett exempel på den strategin. Det har gagnat Socialdemokraterna men varit förödande för Liberalerna. Partiet har nu att välja mellan att förtvina i knät på Socialdemokraterna eller att i god tid före valet 2022 deklarera att man lämnar januariöverenskommelsen. Den naturliga följden av det blir att stödja bildandet av en borgerlig regering med L, M och KD och med Ulf Kristersson som statsminister.
Det skulle kunna vända opinionsvinden om partiet också förmår berätta vad det står för och varför Liberalerna behövs, vilket inte är uppenbart ens för "de närmast sörjande"! För Liberalerna, som berömmer sig av att vara ett idéburet parti, borde det vara självklart att fatta ett beslut grundat på ideologi, inte på avståndstagande, poserande och interna balansakter mellan falanger.
Liberalerna har sedan Bertil Ohlins tid varit ett socialliberalt parti - "Sociala reformer utan socialism", som Folkpartiets valslogan löd 1976 - marknadsekonomi men med ansvar för "de svagaste och sämst ställda". Det gör emellertid inte partiet unikt men kärnan måste finnas där.
Coronapandemin har med brutal tydlighet blottat sorgliga brister i välfärdssystemen och i hur Sverige är organiserat. Både socialdemokraterna och de forna allianspartierna bär skuld för detta.
Sjukvård, skola och utbildning samt äldreomsorg är bland de fem viktigaste frågorna för svenskarna, med sjukvården som etta. Liberalerna måste göra dem till sina viktigaste frågor, profilera sig och ha en tydlig reformagenda.
Skola och utbildning är en gammal, god paradgren för Liberalerna. Med rätta har partiet i decennier prioriterat denna fråga och det är dags att återta initiativet med en "liberalt lagom" blandning av marknadsekonomi, valfrihet och socialt ansvarstagande. Det gäller också sjukvården, som klarat sina uppgifter väl under coronakrisen, men som står inför enorma utmaningar med en åldrande befolkning och ökande vårdbehov.
Att äldreomsorgen är ett tragiskt haveri har blivit tydligt under pandemin, i veckan tydliggjort av en mycket kritisk rapport från Inspektionen för vård och omsorg. Äldreomsorgen vore en självklar fråga att prioritera för ett parti som vill värna "de svagaste" och samtidigt månar om individens valfrihet.
Mer EU, mer kärnkraft och Natomedlemskap har inte varit valvinnare hittills och lär inte vända opinionsvinden för Liberalerna. Men i svenskarnas mest angelägna frågor finns både uppgifter och en plats för ett tydligt liberalt parti – med en tilltalande blandning av socialt ansvarstagande, valfrihet och marknadsekonomisk effektivitet.
