Beskedet om ledarskifte inom Liberalerna i Göteborg kom på ett sätt inte som en överraskning. Helene Odenljung har haft ett starkt grepp om partiet lokalt, men 17 år är lång tid i politiken och trycket på förnyelse har ökat. Det är svårt att säga att Göteborgsliberalerna utmärkt sig i någon större utsträckning – vare sig negativt eller positivt. Valresultaten har i stort sett följt rikstrenderna de senaste decennierna, även om det kan noteras att L i Göteborg tappade något i valet 2018 samtidigt som partiet gick fram i både Stockholm och Malmö.
Att vara lokalpolitiker innebär ofta att man hamnar i skuggan av rikspolitiken. Handlingsutrymmet är begränsat, liksom väljarnas intresse och kännedom om besluten. Men det finns undantag. Göteborgs starke man, Göran Johansson (S), var riksbekant och fick i regel fler röster lokalt än partiet fick nationellt. Idag är kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, Christian Sonesson (M), en sådan politiker.
Det är förstås lättare om man tillhör något av de två stora maktpartierna S eller M och kan sikta på KSO-posten, men även företrädare för mindre partier har lyckats med detta genom att helt enkelt bygga koalitioner och bli väsentligt starkare lokalt än nationellt. Det finns flera exempel på detta. Det tidigare språkröret Peter Eriksson lyckades sy ihop en storkoalition i Kalix och bli sitt partis första kommunstyrelseordförande. MP fick där 43,7 procent av rösterna i det lokala valet 2002.
Vänsterpartisten Stig Henriksson i Fagersta är en annan framgångssaga. Han lyckades få över 50 procent av rösterna kommunalt under tre val i rad 2000-talets första decennium. Det finns även liberala förebilder. Torkild Strandberg i Landskrona har under många år kunnat styra sin kommun tack vare kreativt koalitionsbyggande och fick i senaste valet 34 procent av rösterna.
Dessa exempel visar att skickliga företrädare lokalt kan göra skillnad. Vad alla dessa har gemensamt – utöver starkt individuellt ledarskap – är att de varit beredda att pragmatiskt bygga koalitioner och sätta kommuninnevånarnas önskemål framför partipolitiskt testuggande, i många fall har de också utmanat en styrande maktelit istället för att bekvämt bli en del av den.
Göteborg är visserligen en större stad, men som Demokraternas rekordresultat visade är det politiska landskapet här långt ifrån hugget i sten. Ett L som varit lyhört och ideologiskt flexibelt hade på ett helt annat sätt kunnat fånga upp det utbredda missnöje som funnits med korruption och maktfullkomlighet. Partiers uppgift är att svara mot väljarnas tankar och bekymmer. Det gör inte så mycket om anslaget är ”populistiskt” så länge lösningarna är genomtänkta. Framgångsrika politiker är inte rädda för väljarna.
Därför är det positivt att Axel Darvik, som får sägas vara favoritkandidaten att efterträda Odenljung, betonar behovet av att lyssna på ”vanligt folk” och sluta svara på frågor som ingen ställt (GP 7/7). Det är rätt ansats. Huruvida Darvik, om han nu blir vald, förmår leverera på det mottot återstår att se. En första uppgift, om han blir nytt skolborgarråd blir att städa upp i kaoset som uppstått i spåren av det nya skolvalssystemet i Göteborg.
Men om den nye L-ledaren ska lyckas bli relevant för fler väljare kommer det förstås att krävas mycket av både vilja och förmåga. Avgörande är också att han får med sig partiet lokalt på sin linje, i praktiken och inte bara i teorin. L är ett parti som nationellt befinner sig i kris, inte minst på grund av inre slitningar som hindrar partiet – och partiledaren – att inta en för väljarna begriplig position i dagens politiska landskap. Käpphästriddarna är många och de tenderar att slänga sina käpphästar i hjulen på partiet. På lokal nivå måste inte detta vara ett lika stort problem om ledarskapet är starkt. Kommunpolitik är mer befriad från positionering och dogmer. Men en skicklig lokalpolitiker måste som sagt vara beredd att både ta strider och bygga koalitioner åt alla håll, givet att han eller hon också kan leverera resultat.
Planen ligger öppen i Göteborg. Om Liberalerna bara lär sig spela på den så finns alla möjligheter att göra mål.
