Per Bolund har meddelat att han lämnar rollen som språkrör för Miljöpartiet. Som minister i rödgröna regeringar har han synts i media sedan 2014. Därför är det lätt att tro att han varit språkrör länge men han efterträdde Gustav Fridolin i den rollen så sent som 2019.
Bolund tog över i ett svårt läge. MP satt visserligen i regering och hade ett stort – och enligt många ödesdigert – inflytande över energipolitiken. Men i opinionen hade partiet fallit. Mellan valet 2014 och 2018 förlorade man en tredjedel av rösterna i riksdagsvalet och hälften i kommunalvalen. Medlemskadern minskade med en tredjedel och efter valet 2018 låg man ständigt vid eller under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna. Inte minst viktigt för partiets dåliga självkänsla var att unga var särskilt skeptiska.
Internt förklarades utvecklingen av att det kostade att sitta i regering och ta ansvar. För utomstående var det lätt att misstänka att Gustav Fridolins handhjärtan, eller turerna kring bostadsministern Mehmet Kaplan, inte gjorde saken bättre. Det var arvet som Per Bolund fick ta över.
Bolund prövades bara i ett val, hösten 2022. Det gick inte alltför dåligt. Framför allt bör han minnas för sin krigslist i slutspurten. Två dagar före valet skickade han ett brev till alla medlemmar (och media) som andades desperation. MP var på väg att åka ur riksdagen, larmade Bolund och hänvisade till en då färsk Novusundersökning. (SVT 10/9 2022)
I själva verket hade MP:s stöd i opinionen stabiliserats över fyraprocentsspärren redan på försommaren. Men den spelade desperationen hjälpte till att få in stödröster. MP fick 5,1 procent i valet 2022 vilket var en framgång mot 4,4 valet 2018.
Att det handlade om stödröster av modell ”kamrat-fyraprocent” vittnar det faktum att partiet inte gick fram i kommunvalen eller regionvalen. I regionerna ligger man i snitt nu bara strax över tre procent. I den färska rapporten från SOM-institutet konstateras att en av de vanligaste formerna av röstsplittring är en socialdemokrat som röstar på MP i riksdagsvalet.
Det innebär rent krasst att MP inte hade funnits i svensk politik om det inte vore för det parlamentariska spelet. Drömmen om att bli en tredje och självständig kraft som i Tyskland blev det inget av. Om det fanns förväntningar på Per Bolund att med slips och kostym öppna upp för mittenväljare har de inte infriats. MP uppfattas som långt till vänster i svensk politik och språkrörskollegan Märta Stenevis hårda retorik och ständiga nazireferenser gör samarbete högerut omöjligt.
Som språkrör lyckades Per Bolund aldrig vinna väljarnas förtroende. Han har hela tiden haft ett så kallat negativt balansmått i mätningar över vilka partiledare människor känner förtroende för. Men det är å andra sidan ett normalläge för MP:s språkrör.
Enligt SOM-institutets mätningar (LÄNK) över partiledares förtroende är MP det parti som över tid haft minst förtroende. Partiets egen valanalys (LÄNK) konstaterar krasst att språkrörens impopularitet är ett ”återkommande problem” och ett hinder mot att locka nya väljare. Vi får se om Per Bolunds efterträdare kan bryta den traditionen.
