Det har inte gått en vecka sedan minstingens födelsedagskalas, men nästan alla hans födelsedagspresenter är sönder. Plastsaxofonen höll inte ens ett dygn. En av klaffarna ramlade av redan innan gästerna gått hem. Made in China.
Jag vet att jag lever i ett slit-och-släng-samhälle men jag vänjer mig aldrig. Man tror, trots allt, att sakerna man köper, märkta och certifierande, stämplade ofarliga och av myndigheter kontrollerade och godkända; man tror att de ska ha något slags kvalitet, i alla fall inte gå i bitar efter ett par dagar. Eller timmar.
Jag borde ha inhandlat Tonka-bilar och en ordentlig cowboypistol i metall, en sån som alltid fanns hemma när man var barn, och hos alla andra också (utom hos dem vars föräldrar var pacifister).
Det är inte bara leksakshandeln som gör stora pengar på att lura kunder att betala för saker som går sönder så fort man försöker använda dem. Välkända butikskedjor köper upp stora lager av kinesiska varor av lägsta kvalitet, säljer relativt billigt, och går ändå med hyfsad vinst. Själv sitter du där med ännu ett par hackande ear pods.
För sanningen är att skräpet är nästan gratis – om man hoppar över mellanlandningen i detaljhandeln. Varorna pumpas ut på marknaden även utan mellanhänder, till exempel på sajter som Temu. Man kan köpa nästan vad som helst där. Duschsprutepistol med slang för 70 kronor. (Dock lite svår att montera, hävdar en recension som ännu inte är bortplockad.) Ett hästhuvud i tenn (knappast ändå, va?) för 85 kronor som två recensenter med snarlika formuleringar rekommenderar som present och beskriver som ”helt vacker”. Eller varför inte 20 par ankelsockor för 44 kronor? ”Väldigt bra passform och material” tycker en ”Victor”. En ocean av leksaker: Fyra plasttraktorer för elva kronor. En stor grävskopa för 29 kronor, och så vidare. Gratis frakt från Kina.
Shein är ett annat kinesiskt onlineföretag med helt ofattbara priser som numera står för halva modehandeln online i USA. Och företaget växer även snabbt i Europa. Klänningar och blusar, byxor och nattlinnen i massor, och utbudet uppdateras ständigt. ”Ultra fast fashion” kallas det. Allt är fruktansvärt billigt. En långklänning för en hundralapp – inga konstigheter.
Granskningar har, såklart, visat att fabrikerna där Sheinkläderna sys är vidriga arbetsplatser som tvingar de anställda att arbeta 16 timmar om dagen, sju dagar i veckan, för en struntsumma till lön. Och Greenpeace varnar för gifter i Sheins kläder. Såklart.
Bekanta som har testat att handla på sajterna vittnar om en kvalitet i paritet med priset.
Måste det vara så här? Jo visst, frihandeln har såklart inneburit ökat välstånd och pressat priserna på kvalitetsgrejor, men tänk om...tänk om det till exempel skulle finnas en större marknad för svenska trädgårdsmöbler av trä till överkomligt pris om det inte var så vansinnigt billigt att köpa plastrotting som transporterats hit från Kina? Hade inte det varit mer hållbart? Hade inte det gett fler svenska jobb? Hade inte det varit bra för miljön? Jo, dristar jag mig att svara. Och så oändligt mycket snyggare.
Kina har problem med låg inhemsk konsumtion i relation till sin produktion. Kommunistpartiet lyckas inte nå sitt eget konsumtionsmål. Folk envisas med att spara hellre än konsumera. Det är ett av skälen till att varorna dumpas runtom i världen. Till vilket pris som helst. Inte sällan med hjälp av statliga subventioner. Men vi kanske inte måste acceptera det.
För närvarande diskuteras tullar på elbilar och annan grön teknik från Kina – en import som drabbar västländernas egen produktion av miljöteknik, vilket är riskabelt inte minst ur säkerhetssynpunkt. Men diskussionen borde breddas. Vi vadar alla runt i plast- och polyesterskräp från Mittens rike. Det är estetiskt deprimerande, skadligt för inhemsk tillverkningsindustri, idiotiskt ur hållbarhetssynpunkt – och till obeskrivlig irritation och besvikelse för oss konsumenter.
