Är högerpopulismen på väg att besegras i Europa, trots allt? I Frankrike vann inte Marine Le Pen och hennes högerradikala parti vann den förkrossande seger som många hade fruktat. I Storbritannien hjälpte det inte att den konservative statsministern Rishi Sunak ställde ut ett antal radikala vallöften, för att försöka matcha den populistiske Nigel Farages retorik. Han förlorade ändå, och det med buller och bång. Populisterna själva fick bara några ynka mandat och med överväldigande majoritet har den socialdemokratiske Keir Starmer nu kunnat flytta in på 10 Downing Street.
Mitten är räddad och framtiden ljus och progressiv. Eller?
Tja, det är inte olagligt att stoppa huvudet i sanden. Men lyssna hellre till exempel på den brittiske statsvetaren Matt Godwin, som så sent som härom dagen gästade den svenska podden Rak höger.
Ja, Labour skaffade sig parlamentarisk majoritet, och ja, det konservativa partiet Tory förlorade som aldrig förr, men ytterst få av de tidigare konservativa väljarna valde Keir Starmers socialdemokratiska Labour. Det bara ser ut så, eftersom att valsystemet är designat för två stora, dominerande partier. I själva verket var det nationalpopulistiska ”Reform”, lett av Brexit-demagogen Nigel Farage, som nappade åt sig majoriteten av de konservativa väljare som lämnade Tory. Fyra miljoner britter röstade på Farage och tillsammans fick Tory och Reform fler röster än Labour, som inte fick mer än 34 procent av rösterna – men 63 procent av mandaten.
Fördelen med det som kallas majoritetsvalsystem är att det är lätt att straffa och rösta bort en regering. Nackdelen är uppenbar: den parlamentariska sammansättningen kan skilja sig väldigt mycket från de preferenser väljarna i övrigt ger uttryck för. En annan nackdel är att man kan välja att förneka betydelsen av valresultatet och bara fokusera på mandatfördelningens konsekvenser.
De gängse analyserna av det brittiska valet är att väljarna straffade regeringen för Boris Johnsons covidfester, som ska ha pågått medan övriga befolkningen var underlagda hårda restriktioner. Och för att han ljög när han blev påkommen. Eller för cirkusen kring den kortvariga premiärministern Liz Truss. Att väljarna vill ha den tråkige Keir Starmer hellre än de senaste årens högerkaos. Men faktum är att de flesta väljare som har bytt parti, har bytt till Reform, vars avgjort viktigaste fråga är migration. Och vars andra och tredje viktigaste fråga också är – migration.
Hundratusentals illegala migranter har kommit i båtar de senaste åren utan att Rishi Sunaks regering lyckats stoppa det. Även den legala migrationen, i form av lågutbildad arbetskraft, är mycket hög, och mycket impopulär bland stora delar av befolkningen, bland annat för att den gör bostadssituationen extremt ansträngd och håller nere lönerna.
2016 röstade britterna för Brexit, delvis för att ta tillbaka makten över landets gränser och volymen på migrationen. När då en konservativ regering strax därefter lät invandringen nå rekordnivåer, blev ganska många väljare ganska arga, milt uttryckt.
Det vi såg i Storbritannien är vad som präglar stora delar av västvärlden, nämligen hur de massiva konvulsionerna inom den klassiska högern omformar det politiska landskapet. Låt vara att det för tillfället inte riktigt märks, eftersom Reform inte fick mer än fyra av 650 mandat i parlamentet. Men folks åsikter försvinner inte. Om Torypolitikerna inte förmår reformera sitt överklassparti, som framför allt gynnar dem själva och näringslivstopparna, så kan det ju hända att Reform med tiden blir det dominerande högerpartiet.
Och de invandringsfientliga, EU-kritiska stämningarna i Frankrike har inte försvunnit, bara för att de etablerade partierna kom överens om ett valtekniskt knep för att minimera antalet mandat som högerradikala Nationell Samling kunde få i parlamentet den här gången.
EU:s miljö- och klimatpolitik, invandringen, islams utbredning – och radikalisering – samt föraktet för traditionella värderingar skapar ett enormt politiskt motstånd över hela Europa. Det hjälper inte att man kallar det fascism – det kommer inte att försvinna för det. Ja, en del av rörelserna vill omförhandla definitionen av demokrati och ja, det finns gott om ren rasism på många håll. Men det är lönlöst att rasa och markera, fäktas och blockera så länge missnöjet har sin grund i faktiska sociala, demografiska och kulturella förändringar som många människor inte gillar.
En möjlighet är att den postliberala nationalpopulismen (ett av tusen möjliga sätt att beskriva detta fenomen) tar över högern, som i USA. Ett annat alternativ är att det politiska systemet absorberar missnöjet och neutraliserar det, genom faktiska omläggningar av politiken, som i Danmark. Den liberala demokratin finns till för att hantera motstridiga intressen på ett fredligt sätt. Och proportionerliga valsystem, som de nordiska, är väl lämpade att omsätta folkligt missnöje i parlamentarisk representation och avbalanserade reformer. Det har långt, långt om länge även den svenska högern insett.
Demokratin är hotad, ja. Den är hotad från alla möjliga håll. Donald Trump är ett hot, absolut. Men det är också ett hot mot demokratin när de som är kritiska mot de senaste decenniernas samhällsutveckling systematiskt marginaliseras. Det är svårt att inte tänka på en tryckkokare.
