I sin ledare (30/10) behandlar Adam Cwejman de fruktansvärda terrordåden som nyligen inträffat i Frankrike. Till min förvåning går han i artikeln till angrepp mot min person och anklagar mig för att ha en “radikal syn på det sekulära samhället” baserat på min kritik av den franska modellen.
Hans argument står dock och faller på premissen att den franska modellen är representativ för alla sekulära modeller. När verkligheten snarare är den att den franska modellen, laicité, är säregen.
Den franska statsvetaren prof. Olivier Roy förklarar detta genom att lyfta fram hur USA skiljer sig väsentligt från Frankrike i implementeringen av sekularism: “In America, separation was designed to free religion from state interference, whereas in France separation has evolved to exclude religion from public space and to promote the supremacy of the state over religious organisations”.
På samma sätt som den amerikanska modellen skiljer sig från den franska, gör också den svenska det. Därför är det fel att anklaga mig för att angripa den sekulära samhällsmodellen i sig. I det sekulära Sverige kan religiösa uttrycka sin religiösa identitet i det offentliga, såsom i skolor och statliga institutioner. Medan franska politiker vill förbjuda religiösa symboler i det offentliga, likt man har gjort i skolor, går svenska politiker på kippa-vandring. I Frankrike är inrikesminister Darmanin “chockad” över kosher- och halal-sektioner i mataffärer medan svenska förskolor förser barn med halal och kosher om möjligt.
Vad gäller min kritik mot Emmanuel Macron handlar den inte alls om hans arbete mot extremism, såsom Cwejman försöker framställa det. Alla vettiga människor är enade i det syftet. Min kritik är snarare mot den alltmer högerpopulistiska och stigmatiserande retorik som Macron för fram. Hans benämning av hijab som “ociviliserat” och “inte förenligt med vårt land” från 2018 är ett exempel på detta. Att som nyligen kalla islam för en “religion i kris överallt i världen” är ett annat.
Det är slutligen beklagligt att man missförstår mina ord på detta sätt trots att jag i åratal har öppet arbetat för att stärka den svenska demokratin och mot extremism i dess olika former.
Adam Cwejman svarar:
Att Frankrikes sekulära samhällsmodell går längre än den svenska är ingen hemlighet. Separationen av stat och kyrka har, av historiska skäl, gått betydligt längre där än i många Europeiska länder.
Samtidigt är den franska sekularismen inte väsensskild från den svenska. Det är en gradskillnad, inte en artskillnad, då även det svenska samhället domineras av en tydlig sekulär separation av kyrka och stat.
Salahuddin Barakat måste försöka upprätta denna skillnad mellan Frankrike och Sverige eftersom han går så hårt åt den franska modellen. Låt mig rekapitulera Barakats ord eftersom han så gärna själv tycks vilja glömma eller tona ned dem.
Frankrike är, enligt Barakat, en "filosofiskt svag, extremsekulär, och rasist-nationalistisk ideologi som etablerades genom giljotinens skräckvälde och sedan spreds i världen genom avrättningar, tortyr och massgravar". En "islamofob skurkstat" som lever på att "suga ut blodet på de svaga i världen". Macron är, menar Barakat, "en skurkaktig fjant". De enda som är värre än Macron är de "araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare".
Barakat torde vara rätt ensam om att göra Frankrike till denna despotiska skurkstat. Det är inte Frankrikes demokratiskt valda president som är despoten utan de radikala islamisterna som hugger huvudet av vanliga fransmän. Barakat får nog bättre välja sina strider.