På senare tid har vi kunnat läsa om protester mot turismen runt om i världen. Det kan kanske tyckas märkligt. Många platser och städer lever på turism, eller har besöksnäringen som en viktig biinkomst. Turism har varit en viktig affärsverksamhet i åtminstone ett sekel vid det här laget.
Men nu växer missnöjet på populära turistorter som Kanarieöarna, Mallorca, Venedig och Barcelona. Och faktiskt även utanför Europa, som på Bali i Indonesien eller Kyoto i Japan. Flera städer och orter har infört avgifter och andra begränsningar för att hejda massturismen. Amsterdam har exempelvis förbjudit byggandet av nya hotell.
Problemet är helt enkelt att turisterna har börjat bli för många. Orsakerna till det är i sin tur flera. För hundra år sedan var turism en lyx för ett litet fåtal även i väst. Så har det varit globalt fram till nyligen. Men allt fler människor runt om i världen har på senare tid börjat få råd att åka på semester. Global rikedom leder generellt till ökad rörlighet. Till detta ska läggas att kunskapen hela tiden ökar om förhållandena på andra platser globalt.
Digitaliseringen har också bidragit genom att den gjort det lättare att hitta boendelösningar, inte minst via airbnb, det vill säga andrahandsuthyrning av privatbostäder. Det har blivit mycket lukrativt att hyra ut i stället för att bo på många håll.
Turismen är egentligen en specialvariant av den globala migrationen i jakt på bättre livsbetingelser som också ökat kraftigt. Naturligtvis finns viktiga skillnader. Turisterna är relativt välbeställda och stannar bara tillfälligt. Men det är samma ekonomiska, kunskapsmässiga och tekniska förändringar som underlättar bägge processerna. I bägge fallen skapar det också protester från lokalbefolkningen och leder till försök att sätta in juridiska motåtgärder. Mycket av den globala arbetskraftsmigrationen är för övrigt också tillfällighetsbetonad. I andra änden av skalan finns försäljning av medborgarskap till mångmiljonärer och oligarker av olika slag.
Massturismens märker dock ut sig genom sin speciella drivkraft. Ett inneboende problem är att den lätt blir självförstörande. Ni har kanske någon gång tänkt tanken att ni vill åka till en plats ”där det inte är för mycket turister”. Det är ni inte ensamma om. För mycket turister är dåligt för turismen, men inte tillräckligt dåligt för att det ska uppstå ett jämviktsläge med ”lagom” många turister. Trängseln kan förstöra vilken semesterupplevelse som helst, men den är extra skadlig för sådan turism som söker ”det genuina”.
Den ökande turismen i kombination med oreglerad uthyrning av tillfälliga boenden har nästan skapat ”kulisstäder” på sina håll i södra Europa, där turismen helt dominerar över det lokala livet. I värsta fall kombineras det med spekulationsköp av fastigheter som driver på omvandlingen av permanenta boenden till tillfälliga.
På ett sätt är detta ett skolboksexempel på hur marknadsekonomi fungerar, med en jämkning mellan utbud och efterfrågan. Problemet här är främst att den ”vara” som konsumeras här är en speciell miljö som så att säga försämras, eller rentav upphör, av att den konsumeras av för många. Räknar man in slitage, miljöförstöring och uppluckring av lokala miljöer så förtärs rentav ”varan” till oigenkännlighet. Våra mest värdefulla kultur- och naturvärden blir omöjliga att uppleva på det sätt som gav dem dess ställning av omistliga värden.
Det är mycket möjligt att den fria turismen kommer vara ett minne blott om ett par generationer och att friheten ersätts av regleringar som liknar dem som gäller på migrationsområdet. Men innan dess lär man försöka göra turismen dyrare, en begränsad turism är trots allt ofta något gott. Kan berörda städer då dessutom ta ut skatter och avgifter för att hålla nere antalet besökare, och locka ”rätt sorts” turister - det vill säga en exklusiv skara precis som i turismens begynnelse - lär de knappast tveka att göra det. För även på detta område kommer penningen som gränssättare vara ett alternativ till verkliga gränser.
