Det var nog få som väntade sig att en förändring av könstillhörighetslagen skulle splittra Moderaterna och skapa så mycket konflikt. Inför den stundande omröstningen i riksdagen hörs nu inte bara kritik från KD och SD mot lagen. Till Aftonbladet säger en källa inifrån statsministerns eget parti att uppskattningsvis ”80 procent av ledamöterna är kritiska.”
Motståndet kommer kanske sent och oväntat men det är också väldigt logiskt.
För att förstå varför det har uppstått splittring kring denna fråga måste man förstå den förändring Moderaterna har genomgått sedan tidigt 2010-tal. Då, under Reinfeldtregeringen, var det på modet med en rätt enkelspårig idé att alla liberaliseringar per definition var av godo.
Huruvida det fanns negativa externaliteter, det vill säga en kostnad för tredje part som en konsekvens av viss politik, var sällan något man funderade över. Det viktiga var att det, åtminstone på ytan, gick att klistra ordet ”liberalisering” över ett politiskt förslag.
Det är mot bakgrund av det som man ska tolka statsminister Ulf Kristerssons kommentar om att det sedan 2011 har funnits en ”bred majoritet” i riksdagen för att förändra könstillhörighetslagen. Kristersson tror möjligen att det vittnar om att ”här finns inga kontroverser!”. Men denna enighet från 2011 har åldrats dåligt och mycket har hänt sedan dess.
Det fanns under tidigt 2010-tal en bred majoritet för rätt mycket politik som sedan dess har omprövats eller förändrats.
Exempelvis drev den dåvarande M-ledda regeringen tillsammans med Miljöpartiet igenom en liberalisering av arbetskraftsinvandringen, en lagstiftning som sedan har missbrukats på alla upptänkliga vis.
Under samma period var det en oomtvistad självklarhet, inom båda blocken, att könsbyten skulle liberaliseras så långt det bara gick. Samtliga hinder, invändningar och prövningar, utmålades som uttryck för fördomar och intolerans.
Det var under det föregående decenniet inte opportunt att varna för den över tusenprocentiga ökning som ägde rum mellan 00-talet och 10-talet av antalet omyndiga som sökte vård för könsdysfori.
Både politiskt och inom vården rådde konsensus om att ökningen var ett bevis på att fördomarna hade börjat släppa och att det ur skuggorna kom barn som tidigare hade levt under ett tyst förtryck. Som politiker hade man valet att vara del av denna fantastiska befrielseprocess eller stå på fel sida om historien.
Men så började sakteliga läkare och vårdpersonal varna för att allt inte stod rätt till med transvården för barn. Liknande varningar började även höras utomlands. I Storbritannien, ett land som hade genomgått en nästintill identisk ökning av antalet barn med påstådd könsdysfori blossade en debatt upp.
Startskottet var Keira Bells vittnesmål. Hon hade hade genomgått ett könsbyte och senare ångrat sig. Hon stämde, och vann, mot Tavistockkliniken, som hade genomfört könsbytesprocessen. Sedan dess har den brittiska vården gjort en helomvändning och i mars månad stängdes Tavistockkliniken på grund av allvarliga brister.
Det har blivit alltmer uppenbart att könsbyten för barn inte alltid är av godo, att många patienter hade varit mer hjälpta av annan vård och att könsbyten ofta leder till allvarliga medicinska biverkningar.
Även om ändringen av könstillhörighetslagstiftningen inte är mycket för världen är det en senkommen eftersläntrare till den enkelspårighet som präglat politiken (och vården) i denna fråga.
Det har blivit en symbolisk strid i en fråga där den svenska vården redan har börjat anta en mer balanserad och välavvägd position. I vissa fall är könsbyten motiverade för att hjälpa vuxna som verkligen lider av könsdysfori. Men i många fall när det rör barn en fråga om andra psykologiska besvär som inte blir avhjälpta av könsbyte.
Men, invänder den allt mindre kärna av moderater som försvarar partiets position: Vi vill ju separera den medicinska från den juridiska processen! I ett mejl riktat till partipersonal och riksdagsledamöter med syftet att lugna kritikerna som skickades ut under veckan skriver man att det handlar om ”frikoppla” processen för juridiskt könsbyte från processen för medicinskt könsbyte.
LÄS MER: Transvården till unga brister i etiken
Detta är, till skillnad från vad den moderata ledningen tycks tro, inte en fördel utan en nackdel med lagförslaget. Det går inte att separera bytet av juridiskt kön från den medicinska processen, de är tätt förbundna. Att byta juridiskt kön är en del av ett könsbyte lika mycket som en påbörjad behandling med hormonpreparat är det.
Möjligheten för omyndiga att byta juridiskt kön, vilket Moderaterna står bakom, utan att det krävs en fastställd diagnos för könsdysfori, skapar en spårbundenhet i behandlingen. Bekräftelsen av könsbytet kommer naturligtvis leda till att fler går vidare i den medicinska processen.
Det riktigt konstiga är att varken statsministern eller Moderaternas partistyrelse egentligen vill sänka åldersgränsen från 18 till 16, vilket är en del av den föreslagna lagen. I ett kongressbeslut från 2023 så ställde man sig inte bakom en motion som önskade se en sänkning av åldersgränsen. Att man nu väljer att gå till omröstning i stället för att återremittera frågan väcker förstås frågor, varför vill partiledningen stressa fram ett beslut?
Man har även försökt lugna de kritiska moderaterna med att våra nordiska grannländer haft liknande regler i snart tio år (en ”nordisk harmonisering” som de poetiskt uttrycker det). Men två fel gör inte ett rätt. Anne Robberstad och Marit Halvorsen, båda professorer vid den juridiska fakulteten på Oslo universitet skrev nyligen i en debattartikel om hur ”Den norska ”lov om endring av juridisk kjønn” är den mest extrema i världen. Den infördes utan att möjliga negativa konsekvenser alls berörts”.
Det är som att moderatledningen egentligen inte är så övertygad om sin egen ståndpunkt längre och därför använder mer neutrala ord som ”modernisering” och ”harmonisering” för att beskriva lagändringen. Men ordet modernisering gör inte lagen per definition rimlig, lika lite som en harmonisering av dåliga lagstiftningar sällan leder till något gott.
Moderaternas position är inte lika långtgående som exempelvis Miljöpartiets, som inte anser att det ska behövas någon kontakt med vården för att byta juridiskt kön och att åldersgränsen ska sänkas till 12. Men att Moderaternas position är hälften så extrem som Miljöpartiets gör den inte bra för det.
Något oärligt skriver Moderaterna dessutom i sitt mail till de oroliga politikerna att bytet av juridiskt kön inte ska vara helt egenvalt, utan ”föregås av en konsultation med vården”.
Vad man här inte nämner är att idag behövs en diagnos, könsdysfori, för att juridiskt könsbyte ska komma på fråga. Går lagen igenom så slopas detta krav och det kommer enbart krävas intyg från läkare om att ens juridiska kön inte stämmer överens med ens upplevda könsidentitet nu och under ”en överskådlig tid”. Få läkare lär orka ta strid med patienten i det läget.
LÄS MER: Oansvarigt att låta barn byta kön
Under hela 2010-talet rådde en kombination av ointresse, bristande kunskap och inte minst rädsla att få uttryckte kritiska ståndpunkter kring något som rörde könsbyten. Var man i någon utsträckning motståndare till eller kritisk mot att allt yngre personer tilläts genomgå irreversibla behandlingar med oklar evidens så var man transfob och mot mänskliga rättigheter.
Många av moderaternas politiker har sedan dess hunnit ikapp utvecklingen och förstår att den här frågan inte längre kan förenklas på det viset. Statsministern borde lyssna på sina partikollegor. Det är värre att behöva leva med konsekvenserna av en ogenomtänkt lag än att ge efter för intern kritik.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
