Det blev 14 år vid makten för Tories. Partiet tog över började sin tid efter att Gordon Brown, den dåvarande Labourledaren, hade spenderat det sista av Tony Blairs stjärnglans från 1990-talet. I samband med valet 2010 förmådde han inte att entusiasmera britterna till ännu en mandatperiod med ”New Labour”.
Hans efterträdare på premiärministerposten blev David Cameron. En politiker som basade över den sannolikt mest liberala förlagan av Tories som någonsin suttit vid makten. Socialt progressiva, frihandelsvänliga, vänligt inställda till såväl EU som fri rörlighet över gränserna. Men inom Tories växte ständigt motståndet mot EU-medlemskapet. Det var EU-motståndet som ledde till att David Cameron, britternas svar på Fredrik Reinfeldt, avgick som partiledare när det blev klart att Remain-sidan – som han ledde – förlorade i folkomröstningen 2016.
Där och då började det gå rejält utför för de konservativa. Camerons efterträdare Theresa May ärvde brexitförhandlingarna, en snårskog som ingen, varken britterna eller EU, var förberedda på att reda ut. Under May förlorade även partiet den majoritet som de konservativa hade haft under början av 2010-talet. Efter valet 2017 behövde partiet, på grund av det jämna valresultatet, söka stöd från det nordirländska lojalistpartiet DUP. Inget tycktes gå Mays väg och även torypressen i Storbritannien var kritisk till hennes hantering av brexitförhandlingarna. Till slut avgick May.
Lyckan tycktes vända för partiet när den karismatiske Boris Johnson 2019 vann striden om partiledarposten. Den tidigare redaktören och framgångsrike borgmästaren i huvudstaden London var, även inom det konservativa partiet, en polariserande person. Det såg ut som att partiet skulle slitas i stycken under Johnson, vars främsta politiska löfte var att få ordning på det brittiska EU-utträdet.
För att få mandat för det kallade han till val och vann en jordskredsseger för Tories räkning, den största majoritet som partiet haft sedan Margaret Thatchers tid som premiärminister på 1980-talet. De konservativa lyckades under Johnson även göra inbrytningar bland traditionellt röda valkretsar i norra England. Men lyckan var kortvarig. Johnson var lysande som entusiastisk kampanjledare i en valrörelse men rörig och ombytlig som premiärminister. En serie skandaler under pandemin var för mycket och till slut tvingades Johnson bort från partiledarposten.
Johnson efterträddes 2022 av den ekonomiskt radikala Liz Truss som på kort tid, tillsammans med sin finansminister Kwasi Kwarteng, lyckades med bedriften att fullkomligt sänka förtroendet för den brittiska ekonomin. Pundet störtdök och den brittiska riksbanken tingades börja stödköpa statsobligationer för att hålla valutan under armarna. Det blev 44 dagar vid makten för Truss. Vid det här laget spelade det ingen roll att hennes efterträdare Rishi Sunak var en välbalanserad och sympatisk konservativ politiker, Tories hade förlorat allt förtroendekapital.
Att de brittiska väljarna till slut, med eftertryck, har straffat Tories för alla skandaler och misslyckanden är inte mer än rätt. Men besvikelsen över de konservativa har knappast översatts till någon rejäl entusiasm för Keir Starmer, den nya premiärministern, och hans Labourparti. Faktum är att stödet för Labour, om man tittar närmare på valresultatet, inte är så stort som man först kan tro om man bara ser till fördelningen av mandaten i parlamentet.
Det brittiska majoritetsvalsystemet med enmansvalkretsar innebär att vinnaren av en valkrets tar hem mandatet. Det spelar ingen roll att tvåan var hack i häl – vinnaren tar allt. Det innebär att även om mandatfördelningen visar en förkrossande majoritet för Labour – 411 mandat mot 119 för Tories – så visar fördelningen av rösterna i absoluta tal något annat.
Den procentuella andelen av samtliga britter som röstade på Tories och Labour, de två dominerande partierna i brittisk politik de senaste hundra åren, 57,7 procent, är det lägsta sedan 1918 då även det Liberala partiet var med i matchen. Labour fick 33,9 procent av rösterna i torsdagens val, medan Tories kammade hem 23,7.
Inget av det här spelar på sista raden någon roll – andel väljare är irrelevant om det inte innebär majoritet i någon valkrets. Men fördelningen av rösterna säger ändå något väsentligt om britternas politiska splittring, inget av de etablerade partierna står särskilt starkt. Nigel Farages parti Reform fick 14,3 procent av rösterna, Liberaldemokraterna 12,2 och De Gröna 6,8. En annan talande detalj från valet är att majoriteten i varje enskild valkrets har minskat under de senaste valen – den är mer än halverad sedan 2017, det är helt enkelt ovanligare med tydliga majoriteter i brittisk politik.
Britterna har i detta val definitivt underkänt de konservativas styre av landet, men de har inte valt Labour med någon stor entusiasm. Under Keir Starmer har partiet dessutom, till skillnad från den betydligt mer vänsterradikale Jeremy Corbyn, rört sig in mot den politiska mitten. Skillnaden mot Tories under Rishi Sunak är på många sätt inte särskilt stor.
Till de konservativas största misslyckanden är förstås att hela brexitprocessen inte har fungerat. De två främsta löftena från brexitsidan var att återfå kontrollen om migrationspolitiken och att minska den ekonomiska regelbördan. Men inget av detta har Tories kunnat leverera. Antalet migranter som tar sig över engelska kanalen är mycket stort och samtliga försök från toryministrar att få ordning på situationen har misslyckats.
Likaså har ekonomin gått på knäna de senaste åren. Storbritannien har haft usel tillväxt efter pandemin och brittiska företags regelbörda har knappast blivit mindre efter att man gjorde sig kvitt Bryssel. Nu undrar nog många britter: Vad var poängen med utträdet egentligen?
Om varken ekonomin blev bättre eller man återfick kontrollen över den yttre gränsen så föll hela poängen med Brexit. Det är i ruinerna av detta politiska projekt som Labour nu har fått förtroende att bygga upp något nytt. På den konservativa sidan lär det nu ske en rejäl självrannsakan. En inte alltför vågad gissning är att det av Nigel Farage ledda Reform UK kommer att utmana Tories om rollen som landets främsta högerparti.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
