Göteborg har en solkig historia av att riva kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Hade den äldre bebyggelsen i Landala, Olskroken, Nordstan och Masthugget bevarats och renoverats – i stället för att ge plats åt prefabricerad betong på 1960-talet och framåt – hade den svenska västkustens huvudstad haft en unik prägel som kunnat tävla med kulturstäderna på kontinenten.
Tyvärr var Sverige för rikt när det begav sig och de ideologiska vindarna som drev på skövlingen hann inte vända innan det var för sent. Mot den historiska bakgrunden är veckans besked om ett definitivt stopp för rivningen av 1700- och 1800-talsbebyggelsen på Smedjegatan i östra Nordstan välkommet (GP 19/6). En beslutsprocess som pågått i flera år med ett otal överklaganden.
Det går förstås inte att bevara alla fastigheter. Men rivningsbeslut är oåterkalleliga och kräver därför en stor portion eftertänksamhet. Det gäller i synnerhet som mycket av det som byggts från 1960-talet och framåt blivit minst sagt själlöst och inte sällan även haft andra kvalitetsbrister.
Det kan tyckas märkligt att husbyggande verkar gå bakåt i stället för framåt när vi i övrigt blivit rikare. Men det hänger delvis samman. Det är betydligt dyrare att bygga i dag relativt sett, inte minst på grund av högre lönenivåer och omfattande regleringar. Ägarkoncentrationen i byggbranschen är också högre jämfört med hur det var i början av 1900-talet, liksom vinstkraven och markpriserna. De lokala byggherrarna från förr har många gånger ersatts av börsnoterade storbolag utan koppling till staden.
Naturligtvis är mark- fastighetsspekulation inget nytt. Men dåtidens byggherrar fick skämmas inför sina bekanta i stadens societet om de byggde allt för dåligt i centrala lägen. Faktum är att även de hus som byggdes på spekulation för sämre bemedlade, som en del av landshövdingehusen eller delar av Olivedal, i dag ofta betraktas som attraktiva bostäder för bättre bemedlade, efter att de renoverats.
I dag byggs ofta nya hus helt utifrån kortsiktiga vinstmaximeringsprinciper. Det ska vara högt, fyrkantigt och gå snabbt att sätta upp. Sverige tenderar dessutom att ta mindre estetiska hänsyn än många andra länder även när det kommer till modernistisk nybyggnation. Funktionalitet har varit överordnat. Det har ansetts progressivt. Men ofta bara varit en täckmantel för massproduktion, vinstmaximering och likriktning. Saken har inte blivit bättre av att arkitektkåren i stället för att vara en motkraft ofta hejat på utvecklingen.
Så här på midsommarafton kan vi alltså glädja oss åt att Göteborg bevarar lite av sin traditionella prägel i ställer för att bli ännu lite mer slätstruket, åtminstone för tillfället.
LÄS MER: Stoppa rivningarna i Göteborgs historiska stadskärna
