Det råder närmast panikstämning inom det Demokratiska partiet i USA. Kongressledamöter, donatorer och partiet närstående tidningar som New York Times uppmanar öppet landets 81-årige president Joe Biden att inte ställa upp för omval i höstens presidentval. Orsaken är den beramade TV-debatten mellan Biden och Republikanernas presidentkandidat, Donald Trump, för några veckor sedan. Bidens brister blev då uppenbara för alla.
Hur hamnade man här? Ett skäl är att Bidens medarbetare har gjort sitt bästa för att hålla presidenten borta från rampljuset, och då speciellt presskonferenser och intervjuer där Biden hade behövt svara spontant på frågor. Ett annat skäl är det polariserade medieklimatet i USA där de flesta stora etablerade medier i USA sett som sin uppgift att ”bekämpa högerpopulismen”.
Få ville eller orkade på allvar granska den sittande demokratiske presidenten. Det hade inte bara krävt väldigt starka bevis, då "fel budskap" granskas mycket hårdare, utan hade direkt lett till anklagelser om att gå Republikanernas och Donald Trumps ärenden. Trump och hans megafoner har hela tiden, och med starka överdrifter, skjutit in sig på presidentens hälsa, samtidigt som han attackerat medierna hårt.
Det har inte fattats tecken på att allt inte står rätt till med Joe Biden. Han har ofta rört till det och blandat ihop namn på platser och människor. I februari menade justitiedepartementets utredare Robert Hur, efter att ha frågat ut Biden, att presidenten inte borde åtalas för att ha tagit hem hemliga dokument eftersom han lider av dåligt minne. Om inte förr borde väckarklockorna börjat ringa då.
Bristen på mer djupgående och kritisk granskning av Bidens tillkortakommanden har visat sig vara en riktig björntjänst till det Demokratiska partiet. Presidenten vägrar att kliva av och även om han skulle göra det den närmaste tiden är det förstås en nackdel att behöva byta kandidat fyra månader före valet.
Det finns åtminstone två slutsatser att dra av den här historien. Den första är att det i längden sällan är gynnsamt att slippa undan granskning. Det är ett demokratiskt kärnvärde att makthavare ständigt ska nagelfaras. Alternativet är att makten enbart lyssnar till ja-sägare, vilket till sist brukar leda till fatala misstag.
Den andra, och kanske mer intressanta, är att journalistiken riskerar att ta skada när ett visst politiskt perspektiv tillåts bli utgångspunkt för det journalistiska arbetet. Professionella journalister – som inte arbetar med opinionsbildning – har traditionellt vinnlagt sig om att det inte ska vara lätt att se var de står politiskt. Alla lever dock inte upp till det idealet. Dels för att det är svårt, dels för att ”det politiska” innefattar så mycket mer än partipolitik.
Vi kan jämföra journalistiken med forskningen. De flesta moderna samhällsforskare utgår från att forskaren måste välja ett perspektiv – det vill säga en teori – och redovisa det öppet när han eller hon beskriver världen. Det räcker alltså inte med att använda sig av en stringent vetenskaplig metod. Valet av ämne och synsätt, ligger egentligen utanför vetenskapen. Det styrs av vad forskaren tycker är relevant att ta upp, eller i vissa fall gynnas av.
Journalistiken har dock hållit fast vid föreställningen att det räcker med den professionella metoden, i journalistikens fall att få fakta rätt. Det gör det ofta också när det som beskrivs är okomplicerat – så som att rakt upp och ned rapportera vad som hänt exempelvis vid en trafikolycka.
Journalistiken i dag har dock ofta mycket större anspråk än så. Den vill förklara komplexa skeenden. Nyhetsanalys, kommentarer, fördjupningar och reportage får stort utrymme och har hög status i tidningsvärlden. Men därmed närmar man sig också samhällsvetenskapen – utan att ha gjort klart för sig vilka perspektiv som ligger till grund för den egna berättelsen.
Nyligen väckte det uppståndelse när Svenska Dagbladets USA-korrespondent, Malin Ekman, sade upp sig i protest mot vad hon menade var en censurerande tvångströja som redaktionen lagt på henne. Ekman har tämligen ofta tagit upp perspektiv och frågeställningar som förklarade stödet för Donald Trump bland stora amerikanska väljargrupper. En hållning som får sägas ha varit ovanlig i svensk journalistik. Sedan ungefär ett halvår tillbaka menar dock Ekman ha mött motstånd från sina nya chefer gentemot detta förhållningssätt. Enligt Ekman upplevde cheferna det som ett problem att hennes texter kunde tolkas som pro-Trump.
Det avgörande här är inte om Ekman verkligen själv kommit att sympatisera med Republikanerna. Det viktiga är snarare huruvida hennes texter lyckades ge en inblick i och förståelse för hur republikaner tänker. Förståelse för ett perspektiv förutsätter inte sympati med det perspektivet, något allt för många har svårt att ta till sig. Det här var trots allt ett perspektiv som fattades. Kritiken mot Trump är betydligt lättare att förstå ur svensk horisont.
Det finns konspirationsteoretiker som tror att journalister talat ihop sig för att ge en viss bild av verkligheten. Det är förstås ett barnsligt sätt att se på världen. Men gruppdynamiken behöver inga konspirationer för att undergräva det fria tänkandet.
Intellektuell verksamhet hotas alltid av socialt grupptänkande. Det gäller journalistik såväl som vetenskap. I tider av politisk polarisering är den faran extra stor. En uppdelning, där alla som arbetar på en viss publikation lutar åt ett håll, medan alla som arbetar på en annan publikation lutar åt ett annat håll är ofta ett recept på fördumning – då uppstår nämligen något som liknar partilogik utan partiernas tvång att kompromissa och anpassa sig.
Men även opartiskhetsidealet kan bli fördummande när det tillåts beskära perspektiven även på komplicerade samhällsfrågor. Då blir opartiskheten lätt intetsägande eller ett bekräftande av ”mainstream”.
Det här är egentligen ingen höger-vänsterfråga även om den ofta framställs så. Det som saknas är perspektiv som utmanar rådande ordning i samhället, oavsett färg. De kräver större ansträngning att sätta sig in i och beskriva för läsare och tittare. Det som saknas är pluralism.
För vad det egentligen handlar om är förmågan att hantera olika perspektiv. Det kräver en ganska stor intellektuell – och känslomässig – ansträngning att på allvar sätta sig in i andra sätt att se på samhället än det egna. Malin Ekman berättar i en intervju med vänstertidningen ETC att hennes förståelse för hur Republikanska väljare tänker, infann sig först när hon var på plats i USA. Ofta är det just det som krävs – att du fysiskt och socialt förflyttas till ett annat sammanhang än det du är van vid för att du ska kunna tänka annorlunda. Den som aldrig rör sig utanför en mainstream-position har mycket svårt att se hur världen ter sig utanför den, vilket inte betyder att det är omöjligt att vidga sina vyer för den som anstränger sig.
Vill vi ha intelligent journalistik som förmår ge olika perspektiv på världen, och som vågar granska alla sorters makthavare, måste vi också ha ett klimat där pluralism uppmuntras. Skribenter och läsare måste också vara beredda att ta till sig olika sätt att se på världen. De måste helt enkelt vilja förstå den – även om det kan vara både ansträngande och oroande.
Motsatsen är ett medialt och journalistiskt landskap där alla ständigt söker bekräftelse på sina förutfattade meningar, det vill säga känslomässig bekvämlighet och tillhörighet. Det har länge funnits cyniska röster som hävdat att det sistnämnda alltid kommer dominera över det förstnämnda och att en intellektuell hållning är en lyx för några få.
Men den liberala demokratin förutsätter faktiskt att vi försöker upprätthålla idealet om en rationell, dialogbaserad och pluralistisk offentlighet i så hög utsträckning som det går. Att vi inte ger upp tanken på att de flesta människor i längden mår bra av att bli ifrågasatta – oavsett om de är presidenter eller vanliga dödliga.
