Den 4 oktober 1983 samlades 75 000 människor i Humlegården i Stockholm för att protestera mot löntagarfonderna. Fondsocialismen, som den kom att kallas, gick ut på att fackföreningarna gradvis skulle ta över ägandet i svenskt näringsliv. Detta skulle, förenklat, ske genom att en del av företagens vinster överfördes till facken i form av aktier.
Löntagarfondsmodellen utarbetades på 1970-talet av LO-ekonomen Rudolf Meidner, en tyskfödd intellektuell nationalekonom vars familj flytt undan nazisterna. För Meidner bar kapitalismen på fröet till fascismens återkomst. Bakgrunden till förslaget var den ”strukturrationaliseringspolitik” som Meidner tillsammans med Gösta Rhen lagt de teoretiska grunderna för.
Socialdemokraterna och LO drev under efterkrigstiden en politik som gick ut på att små företag, företrädesvis på mindre orter, skulle slås ut till förmån för stora företag. Verktyget för detta var att fackens löneanspråk inte skulle ta hänsyn till företagens ekonomiska bärkraft. Genom att ställa samma löneanspråk på stora framgångsrika företag som på de mindre konkurrenterna, snabbade facken på utslagningen och ägarkoncentrationen på marknaden.
Alternativet hade varit att fackföreningarna lokalt anpassat sina löneanspråk till vad man max kunde ta ut utan att driva arbetsgivaren i konkurs. I stället valde man alltså att ”hjälpa marknaden på traven” eftersom företagskoncentration också stärkte fackens makt. Problemet var bara att de lönsamma företagen på detta sätt kunde ta ut ”övervinster”, vilka facken på 1970-talet kom på att man med hjälp av löntagarfonder kunde lägga beslag på.
Löntagarfonderna var ett radikalt förslag. Visserligen skulle inte staten själv ta över företagen. Men i praktiken hade de kontrollerats av LO och därmed indirekt av Socialdemokraterna. Den svenska parlamentariska demokratin hade inte överlevt ett sådant experiment. Man bör komma ihåg att under denna tid tvekade det offentliga Sverige att välja sida mellan öststatskommunismen och den fria västvärlden. Sverige stod för den ”tredje vägen”. Löntagarfonderna framställdes som ett vidareutvecklande av denna svenska modell.
Tanken med löntagarfonderna var att "den sociala demokratin" skulle utvidgas till den ekonomiska sfären, att arbetarna – via fackföreningarna – skulle vara delaktiga i att styra och ha makt över företagen de arbetade för.
Det är ingen slump att de här idéerna hade störst stöd bland intellektuella och akademiker. På pappret kan de förefalla förnuftiga. Ledande socialdemokratiska politiker som Kjell-Olof Feldt och Olof Palme insåg dock att teori inte var detsamma som praktisk politik. Fondsocialismen skulle leda till en konfrontation med näringslivet som skulle skada Sverige. Om projektet lyckades riskerade det att i praktiken driva in landet i östblocket. Det var vad striden egentligen handlade om – och det fanns nog de som önskade fonder av just den anledningen.
Den tyske sociologen Robert Michels konstaterade redan 1911 att på pappret demokratiska organisationer i själva verket alltid blir toppstyrda – han studerade just fackföreningar. De som befinner sig i organisationens topp har alltid bättre överblick, bättre information, bättre kontakter och mer tid än de många medlemmarna på botten. Toppfigurerna tränar dessutom upp sin förmåga till maktspel och propaganda. Michels benämnde det ”oligarkins järnlag”.
Michels järnlag visar på vikten av konkurrerande eliter och svårigheten, för att inte säga omöjligheten, med socialistisk demokrati eller ”rådsdemokrati”. Den ryska revolutionen, och senare Sovjetunionen, motiverades exempelvis formellt med att arbetarråden – sovjeterna – skulle ta över produktionsmedlen. I praktiken utvecklades samhällsmodellen snabbt till en extrem diktatur. För i verkligheten kickar alltid oligarkins järnlag in, och förstärks dessutom av att motståndarna till det utopiska samhällsbygget måste kämpas ned med brutala metoder. Historiens värsta övergrepp har begåtts i namn av ”den goda saken” där alla medel blir tillåtna.
Mycket har hänt under de fyra decennier som gått sedan demonstrationerna mot fondsocialismen hösten 1983. Den svenska vänstern har i allt väsentligt övergett socialismen efter murens fall 1989. Redan på 1980-talet naggades dock tron på den sociala ingenjörskonsten i kanten av de uppenbara problemen med en svällande byråkrati, styrningsproblem i staten och människors upplevelse av maktlöshet. Det var inte mer politik som efterfrågades.
Fondsocialismen var faktiskt delvis också ett försök att komma till rätta med upplevelsen av maktlöshet. Människor skulle få direkt makt via facken. Man bortsåg från Michels studier. Föreställningen att människor kan ”befrias” uppifrån genom att intelligenta människor på sin kammare drar upp riktlinjerna för det goda samhället var fortfarande stark.
Socialismen som social ingenjörskonst är en idé som paradoxalt nog är sprungen ur det borgerliga klassamhället med dess övertro på upplysta eliter. Sedan dess har dock utvecklingen gått allt mer mot ett postmodernt och kommersiellt mischmasch av idéer, föreställningar och inte minst känslouttryck där ideologi och teori fått ge vika för anpassning och politiskt varumärkesbyggande.
När Tankesmedjan Katalys Daniel Suhonen och professor Bo Rothstein slår ett slag för ekonomisk demokrati på DN-Debatt (4/10) framstår det därför lätt som lite udda i vår samtid. Det Rothstein och Suhonen propagerar för är förvisso inte fackföreningsägda företag utan personalkooperativ, det vill säga att de anställda förmånligt ska kunna köpa loss sin arbetsplats och sedan äga och driva den själva. De kallar idén ”liberal socialism”, i ett försök att komma runt maktkoncentrationen.
I princip är det naturligtvis inget fel på personalkooperativ. I bästa fall innebär det ett lyft för verksamheten när den drivs av människor som investerat sig själva i den. Men medbestämmande innebär också ökat ansvar, konflikter och stress. Frågan är hur stor efterfrågan på detta är. De flesta människor är nöjda med att ha en chef som fattar de jobbiga besluten, goda arbetskamrater och en hyfsad inkomst.
Många har i dag nog av att få ihop sitt privatliv. Andra känner sig besvärade av arbetsgivare som kräver att de anställda på alla sätt ska identifiera sig med företaget. Problem på jobbet vill man att facket ska ordna, eller politikerna om verksamheten är skattefinansierad.
Idén om personalstyrda företag är modellerad på en disciplinerad medelklass som lever för sitt arbete. Ska det fungera krävs i praktiken en slags Gnosjöanda. De grönavågare som inte gav upp eller blev sektledare när 1970-talet led mot sitt slut startade i stället småföretag.
Rothsteins och Suhonens tankar är inte nya. Bland unga liberaler och centerpartister – ofta studenter – pågick under 1970-talet en intensiv debatt kring hur maktkoncentrationen i samhället skulle kunna brytas och hur frihet och jämlikhet skulle kunna förenas genom ett mer decentraliserat beslutsfattande, lokalt eller på arbetsplatsen. Man skissade på alternativ till stats- och facksocialismen. Inspirationen kom delvis från syndikalismen som länge propagerat för liknande lösningar.
Att driva företag och organisationer har inte blivit lättare sedan 1970-talet. Specialiseringen har tilltagit. Omvärldens krav på insyn, förändringsbenägenhet och konkurrens har inte heller blivit mindre. Det är väldigt lätt att missköta en verksamhet på ett sätt som inte bara drabbar de anställda själva utan även kunder, patienter och grannar. Arbetsdelningen är slutligen grunden till vår ekonomiska tillväxt.
Visst kan man hävda att det behövs fler människor som aktivt arbetar får kollektiva mål, vare sig det handlar om att starta företag, leda organisationer eller engagera sig i politiken. Den allmänna byråkratiseringen av samhället och passiviseringen av medborgarna är vare sig riskfri eller särskilt upplyftande för den personliga utvecklingen. Det går att instämma i att något gått förlorat. Men det engagemang och deltagande som präglade stora delar av 1900-talet växte fram organiskt, underifrån. Alla försök att rita fram demokrati på skrivbordet har misslyckats, i många fall med katastrofala konsekvenser dessutom.
Det staten kan göra är att – tvärtemot Rehn och Meidner – försöka motverka samhällets naturliga maktkoncentrationstendenser genom att underlätta för småföretagande, landsbygd, ideella stiftelser, föreningar och för den delen personalkooperativ. Staten kan skapa en bättre jordmån för de initiativ som främjar småskalighet, ansvarstagande och samhällsengagemang. Men det handlar mer om att släppa kontrollen än om att rita fram en utopi på ett papper.
