Beskattning är ett effektivt sätt att minska miljöskadliga utsläpp. Rätt utformade kan miljöskatter minska konsumtionen av sådant som skadar miljön eller klimatet och få marknaden att producera mer miljövänliga alternativ.
Dåligt utformade miljöskatter fyller dock ingen funktion annat än att dra in mer skattepengar till staten. Ett exempel på det är den så kallade elektronikskatten, en skatt på kemikalier som används i elektronik. Den infördes för fem år sedan med syfte att minska skadliga kemikalier i hemelektronik och vitvaror.
Helt rimligt. Åtminstone ambitionen. I praktiken har utformningen av skatten inte alls uppfyllt det syftet.
Elektronikskatten som den är utformad nu är ett lapptäcke av avdrag. Elektronikvaror som inte innehåller någon av de nämnda kemikalierna kan få reduktion – men max till 90 procent. Företag kan alltså tvingas betala skatt även om deras produkter inte innehåller några farliga ämnen. Skatten har också höjts regelbundet sedan den infördes.
Elektronikskatten har kritiserats av både myndigheter och bransch. Enligt Skatteverket och Kemikalieinspektionen har skatten inte lett till någon bevisad effekt på de skadliga ämnen människor omger sig med i sina hem. Däremot har den inneburit en ökad administrativ börda för företag och myndigheter.
Regeringen vill nu förändra lagen genom att ändra på avdragssystemet. Men i stället för att lyssna på myndigheternas kritik har Rosenbad lagt fram ett förslag som, enligt både myndigheterna och branschen, skulle leda till ännu sämre måluppfyllelse.
Elektronikskatten är ur miljöperspektiv en värdelös skatt som borde slopas.
LÄS MER: Liberalernas plastpåseskatt ett fiasko
En annan liknande skatt är plastpåseskatten, som regeringen införde 2020 efter påtryckningar från Liberalerna. För två år sedan mer än fördubblades kostnaderna för en vanlig bärkasse i matbutikerna. Syftet var att minska nedskräpningen i naturen.
Försäljningen av plastpåsar vid butikernas kassor har förvisso gått ned kraftigt enligt en utvärdering från Naturvårdsverket. I stället köper folk pappkassar, som gått från att utgöra 20 procent av de bärkassar som säljs till 70 procent.
Men det innebär inte att människor inte längre köper plastpåsar. Försäljningen av avfallspåsar på rulle ökade drastiskt när skatten infördes. I stället för att använda bärkassen som soppåse köper folk numera två typer av kassar – pappkassar för att bära hem maten, och påsar på rulle för att använda till hushållssoporna.
Plastpåsarna man köper på rulle är, förutom att de är sladdrigare och sämre att använda till hushållssopor, i högre grad tillverkade av fossil plast, enligt kemindustribranschen. Men dessa omfattas inte av skatten.
Plastpåseskatten har därmed två negativa effekter: Dels har den lett till ökad konsumtion av påsar som är tillverkade av fossil plast. Dels har den lett till ökad avfallshantering eftersom folk köper dubbla uppsättningar av kassar. Pappkassarna har dessutom kortare livslängd.
Både elektronikskatten och plastpåseskatten är två exempel på hur miljön används som svepskäl för att införa skattehöjningar. Dessa skatter är inte bara onödiga och gör varor som datorer, vitvaror och plastpåsar dyrare för konsumenterna. Skatterna kan till och med ha en negativ effekt för miljön.
Regeringen utnyttjar miljön och klimatet som ett sätt att driva in mer pengar till statskassan. Det säger sig självt att det sänker förtroendet för miljöpolitiken.
