Det är ganska precis ett år sedan nervositeten spred sig i Danmark. I Sverige flöt blodet som aldrig förr. Elva mord på tre septemberveckor markerade ett slags dödandets höjdpunkt. Skulle gängkonflikterna sprida sig till grannlandet?
Vi följer noga med i utvecklingen i Sverige, försäkrade justitieministern Peter Hummelgaard (S). Att Danmark är en intressant drogmarknad för gängen, som redan bedriver en omfattande export till Finland och Norge, stod klart. Men än så länge syntes inga tecken på att de svenska gängen försökte ta över drogmarknaden i Köpenhamn, Århus eller Odense.
Spola fram ett år. Peter Hummelgaard är sammanbiten. Han tänker inte acceptera att svenska barnsoldater skickas till Danmark för att skjuta och spränga. Den senaste tiden har över 20 tonåringar utfört eller försökt utföra grova brott i Danmark.
Överallt i danska medier citeras Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer. De erkänner att det är vårt eget fel att gängkriminaliteten växt sig så förfärande stor, och de försäkrar att Sverige nu gör allt för att bryta våldsspiralen, att vi är inne i en radikal omläggning av kriminalpolitiken – som ska bli mer lik den danska, med hårdare straff också mycket lägre ner i åldrarna.
Stressen är påtaglig i svensk offentlighet. Varenda nyhetssändning i radio och tv handlar om vad svenska politiker sagt, vad danska politiker sagt, hur svenska straff ser ut i förhållande till danska, vad som måste göras för att sätta press på techjättarna för att försvåra gängens arbetssätt och rekrytering. Opinionssidorna spottar ut sig kommentarer helt i enlighet med det förväntade. Var och en på sitt sätt hanterar vi skammen; skammen över att vi inte kan bekämpa och begränsa den kriminalitet som nu sprider sig till Danmark, liksom den redan gjort till Norge.
Med jämna mellanrum rapporteras det i svenska medier om danskt ”bajsvatten” som läcker ut i Öresund. Stanken från det som nu läcker från Sverige kan inte jämföras.
Danska justitieministern fotograferas tillsammans med svenska ditot och de pratar om samarbete och att vi ska hjälpas åt att sätta press på länderna i Mellanöstern som låter gängledarna sitta i lugn och ro och fjärrstyra mördandet i Sverige och Danmark.
Men mellan raderna hör man ilskan, kanske till och med föraktet: Vi vill inte ha er skit. Hur kan ni ha låtit det gå så långt? Och ordagrant: ”Vi vil ikke have, at der render børnesoldater fra det svenske bandemiljø rundt i Danmark.” Nej, det kan man förstå. Politiker från partier utanför regeringen talar öppet om att det är dags för mycket strikta gränskontroller.
Ilskan från Danmark hjälper oss att urskilja hur det egentligen står till hos oss. Hur absurd situationen är. Hur ofattbart det är att Sverige, detta fredliga och välordnade land, har fler skjutningar per capita än något annat europeiskt land.
Jag läser ett reportage på danska TV2 om morden i Västberga och Tullinge som inträffade i oktober förra året, och tänker att jag knappt minns det här. Kanske läste jag en rubrik och en halv artikel, då när det hände, för det känns bekant det jag läser, men alla detaljer hade jag glömt bort. Det var, skamligt nog, inget jag tänkte på särkilt länge. Men när jag ser sms:en översatta till danska sjunker fasan in.
En mamma sover med sin tvååriga dotter i sängen på övervåningen. Sängen är inte tillräckligt stor för två vuxna personer och en liten, rörlig, så pappan har flyttat ner till soffan Den femåriga dottern ligger och sover i barnkammaren. Glaset i terassdörren krossas och in kliver en pojke. Han skjuter pappan. Mamman hör oljudet, grips av panik och börjar skrika och går mot trappan för att titta, med tvååringen i famnen. I trappan kommer en ung pojke beväpnad med en kalshnikov. Han beordrar henne att vända sig om, och skjuter henne i ryggen. Kulan går rakt genom, punkterar levern och träffar därefter barnet. Mördaren försvinner. I taxin på vägen därifrån, smsar han sin uppdragsgivare: ”Bror, det var mørkt derinde. Jeg skød far, og så var mor deroppe, og jeg skød hende.” Det var mörkt, men både pappa och mamma är skjutna. Lite senare smsar uppdragsgivaren till sin överordnade, som smsar tillbaka till sin ”älskade bror” och berömmer honom. Mamman lyckas ta sig ner och hinner se pappan krypa mot henne, innan han stillnar och dör. Femåringen sover. Mamman ringer polisen.
Familjen hade ingenting med någon gängkriminalitet att göra. Polisen förstod ingenting. Men någonstans finns en kvinna som överlevde skottet i magen. Hon är änka, ensam med två barn, med upplevelsen att en tonårig mördare trängde sig in i hennes hem, sköt hennes man och försökte mörda henne och hennes barn. Hon finns. Hennes man finns inte.
Och drygt en dygn senare upprepas mardrömmen.
En polisbil i Huddinge får ett larm om att något händer i ett hus i Tullinge. Bilen åker dit och poliserna möter ett inferno av blod och skrik. En ung döende kvinna ligger på golvet. En skrikande kvinna visar vägen upp till övervåningen där en 60-årig kvinna ligger död. Poliserna måste leka en stund med barnen för att avleda dem innan de kan sätta små huvor på deras huvuden och ta dem ut ur huset utan att de ser blodet och de döda kropparna. Inte heller den här familjen var del av något gäng – men hade familjeband till aktiva medlemmar och samma efternamn som de som egentligen skulle ha dödats den där natten, den 13 oktober.
Polisen får tag på gärningsmannen. Han är 16 år. Lätt utvecklingsstörd. Omhändertagen för kriminalitet och placerad på HVB-hemmet Carpe Diem i Hallstahammar. Därifrån hade han rymt genom ett fönster och stämt träff med en av de kriminella han lärt känna på hemmet.
Den historien har man hört så oändligt många gånger, om pojken som placeras på institution och där hamnar ännu djupare i det kriminella träsk han skulle få hjälp att undkomma. Med hjälp av mobiltelefoner, som bara beslagtas i undantagsfall, kan de lotsas allt längre in i den undre världen och förberedas för än grövre kriminalitet, alltmedan socialtjänsten kan låtsas att det pågår en konstruktiv insats.
Barnen i huset i Tullinge lever. Men deras mormor mördades natten till den 14 oktober, i rummet bredvid. Och listan över helt vanliga människor som mördas i gängkonflikterna blir allt längre. Det är fyra år sedan Adriana sköts ihjäl. Minns ni henne?
Vi kan prata om samarbete och vi kan likt Aftonbladets ledarsida försöka fly skulden och skammen genom hävda att det minsann är danska gäng som försöker rekrytera svenska barnsoldater. Men siffrorna talar sitt grymma, övertydliga språk. Förra året sköts 53 personer ihjäl i Sverige. Fyra sköts i Danmark, (fyra i Norge och två i Finland). I Sverige finns 30 000 mer eller mindre aktiva gängkriminella, i Danmark ungefär 1200.
Den hänsynslösa brutalitet som återfinns hos det stora rekryteringsunderlaget i svenska förorter, saknar motstycke i våra grannländer. Och problemet ser ut att växa explosionsartat: Förra året var över 300 15-17-åringar inblandade i mord eller modförsök, en otrolig ökning sedan 2022 års siffra: 180. Och då är alltså inte 13- och 14-åringarna ens medräknade.
Så förlåt Danmark. Och tack Danmark. För att er ilska tvingar oss att se och erkänna det svenska tillståndet för vad det är.
